Än finns det hopp

Äntligen har sommaren gjort sin storstilade entré. Med varmt och vackert väder har den lyckats skrämma de trotsiga och ständigt vattenläckande molnen på flykten. Den sorts klimat som för närvarande råder inbjuder givetvis till motorcykelåkning. Således har också större delen av helgen tillbringats i sadeln på min encylindriga grussprutarmaskin. Varje avkrok i trakten kring Väse där avsaknaden av asfalt gör sej påmind har utforskats grundligt vilket inte minst visar sej i form av att min motorcykel numer mest liknar en klump av lera.

I lördags tog jag dock en paus från hojåkandet då det vankades fotboll på yttersta toppnivå i H:s soffa. Även min tvåhjulige vän fick följa med då denne blivit lovad att få härbärgera i H:s garage under de mörka timmar då dess husse skulle förse sej med pilsner och fotboll. Väl framkommen så frågade H om jag inte hade någon registreringsskylt och efter en snabb okulär besiktning kunde det bekräftas att så var fallet. Den hade helt sonika tappats, förmodligen i något djupt och otillgänglig träsk. Ingen stor förlust då cykeln fungerar lika bra ändå tänkte jag lugnt. Jag erinrade mej senare någon text i trafikförordningen och insåg att vissa av staten utsända myndighetsutövare, ofta iklädda blå uniform, kunde ha en åsikt om avsaknaden av detta identifikationsföremål och i värsta fall ålägga mej ett vite som straff för min olydnad. Jag ställde därför in mej på att få brevväxla lite med vägverket men släppte dessa tankegångar när alkoholens dimmor börjat sänka sej över H:s lägenhet.

Vi förflyttar oss nu raskt och osammanhängande fram till i söndags morse. Döm om min förvåning när hemtelefonens burdusa läte i den arla morgonstund abrupt avbröt min återhämtning efter den föregående kvällens bravader. Att jag blev förvånad beror dels på att min hemtelefon sällan ringer en söndagsmorgon, dels på att den sällan ringer överhuvudtaget. Med något nedsatt finmotoriksförmåga och whiskeyhes röst lyckades jag slutligen svara. När min trötta hjärna lyckats sortera den information som delgavs mej förvandlades den något trötta och hängiga sinnesstämning till euforisk lycka.

Någon hade hittat min registreringsskylt och dessutom lagt ner det arbete som ändå krävs för att återfinna dess rättmätiga ägare. Lyckokänslan som uppstod berodde dock inte på att skylten var mej oändligt kär utan snarare på det faktum att det finns så godhjärtade medmänniskor. Jag är rädd för att jag, fram tills i söndags morse, inte alls hade handlat så samma sätt. Jag hade nog tyvärr låtit skylten ligga kvar. Hädanefter kommer jag dock att agera annorlunda. Som ni säkert förstått så tillhör inte jag den skara som sållar mej till de som kallas troende men jag kan ändå inte låta bli att citera bibelns gyllene regel: ”Vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni ock göra för dem”.

P.S Givetvis fick motorcykeln stå stilla tills jag åter var vid mina sinnens fulla bruk och lika givet erhöll min välgörare en hittelön.