I strålkastarljusets sken

Återigen har uppdateringsfrekvensen varit allt utom hög. Det beror på att jag har en del annat för mig än att blogga, det är helt enkelt mycket nu.

***
På lördag vankas den sjunde, och förmodligen sista, ansträngningen med nummerlapp på bröstet för i år. Det är förvisso en sanning med modifikation då man i Vansbrosimmet inte ikläder sig nummerlapp utan istället använder en klädsam badmössa som identifieringsaccessoar men ni förstår vad jag menar, det är dags för tävling igen.
Klädsamheten beträffande badmössan kan även den ifrågasättas då färgen på attributet i fråga fick mig och den onde att likna två genmanipulerade lingon, men det var mer en parantes.

Det sista kraftprovet är hur som helst Lidingöloppet. Tyvärr är toppformen väldigt långt bort. En obestridlig sanning är att det finns väldigt många sätt att bli dålig på, men bara ett sätt att bli bra: Att träna! Det är där det har fallerat, senaste månadens träningsdos är alldeles för dålig och i jämförelse med uppladdningen inför Kalmar Järnman där allt ifrån träningsupplägg till kalsongval och alkoholförtäring var minutiöst planerat de sista två månaderna innan så är uppladdningen inför lördagens övning i det närmaste obefintlig.

Egentligen känns det som att det inte spelar så stor roll, årets stora målsättning är redan avklarad och det här får bli en kul grej. Ambitionen är att slå förra årets tid och större pretantioner är nog ingen idé att göra sig besvär med, men det skulle ju vara kul att bli topp 1000...

***
Årets fotbollssäsong är till ända. Hoppet levde ända in i slutet men jag kan konstatera att punkten "Vinna en serie i fotboll" som står med på listan "100 saker att göra innan jag dör" inte kommer kunna bockas av i år heller, risken finns att den står kvar där som ett monument upprest till minne av de ouppfyllda drömmarnas nyckfullhet den dag jag förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Forshaga drog ner ridån för oss fullständigt i en kvällsmatch i strålkastarljusets sken. Underläge 2-0 efter 40 minuter. Då hade jag hunnit med att bli frånsprungen vid ett av våra baklängesmål. I den löpningen drog min ena sko sin sista suck då sula skildes från ovandel och efter att ha blivit inbytt igen efter ett skobytte fick jag uppleva totalmörker då skorna fick sällskap i sin defekthet av lyset som fem minuter före paus tröttnade på att bringa klarhet över en divison VII match och helt enkelt slocknade.
Med trasiga skor och med Forshaga dömda som segrare förpassade jag vid min sorti kaptensbindeln till närmaste soptunna i vad som kan ha varit mitt sista framträdande i min allt annat än framgångsrika fotbollskarriär.

***
Ikväll har jag bevittnat ett Färjestad utan övertygelse få stryk med 3-2 på hemmaplan av Frölunda. Matchens underhållningsvärde var betydligt lägre än det som efteråt utspelade sig i kupén på en oerhört liten och blå bil.
Den Onde som gjorde mig sällskap på matchen och även agerade chaufför är ingen stor vän av bilköer vilket tydligt märktes på vår väg ut från parkeringen.
Jag visste inte att Den Onde hade en så bred repertoar av okvädningsord att utstöta om sina med- eller snarare mottrafikanter, fotgängare, cyklister, staket, trottoarkanter, bussar, busschaufförer, diverse husdjur och en rad andra saker som han såg som direkta hinder i sin manövrering av den flyttkartongsstora Peugoten.

***
Jag får ibland frågan hur det går på simskolan som jag börjat på. Sanningen är att det inte går alls egentligen.
Första gången var jag helt värdelös.
Andra gången krockade simskolan med en fotbollsmatch.
Tredje gången skolkade jag.
Fjärde gången var jag i Göteborg och ville inte åka hem vilket gjorde att jag missade även det tillfället.

Nu är jag lite orolig att de andra crawlnybörjarna har hunnit sluta med att vara nybörjare så nu vågar jag inte gå dit igen.

Fiskelycka

I lördags fick jag det oemotståndliga erbjudandet att följa med min gode vän Fornes ut på Vänern för att fiska. Jag tackade givetvis ja och det var med spänd förväntan jag gav mig ut till sjös då Fornes är en riktigt storfiskare och hade lovat att lära mig allt han kan.


Vänern låg kavlugn när vi entrade flytetyget som skulle föra ut oss på böljorna de blå. Att det var en erfaren kapten som styrde skutan vittnade om inte annat den ansenliga mängd med spön och monsterwobblers som skulle användas under dagens fisketur. Ordet fisketur är förresten en avdramatisering, storleken på de lockbeten som skulle användas översteg med råge mina största fångster så vi bör kanske snarare benämna det som hajjakt.

Trots att Fornes spelade ut sitt fulla register vad beträffar den ädla konsten att lura havets invånare så blev de första timmarna händelselösa. Men vad gör det när solen värmer och vattenytan ligger likt en spegel under båtens golv. Egentligen heter det durk eftersom man på sjön byter ut alla utryck för att göra kommunikationen så obegripbar som möjligt. Helt plötsligt är höger och vänster förbytta mot babord och styrbord och snett framåt heter kranbalksvis om tvärs och så vidare, men det är mer en parantes i sammanhanget.Helt plötsligt inträffar en rad händelser som slutligen skulle få en mycket oväntad utgång. Det börjar med att vi får napp på ett av våra spön. Då Fornes var den rättmätiga ägaren till spöt tarvades ett platsbyte i båten. Fornes rör sig mot fören, jag mot aktern (det är fram och bak på båtspråk). Samtidig som jag sätter mig för att styra tar min kompanjon ett kliv åt sidan, som om det inte vore nog träffas vi i samma ögonblick av en svalvåg vars dignitet är av sådan rang att den borde ha försigåtts av en tsunamivarning.

Kombinationen av ovanstående händelser gör att båten vippar till ganska kraftigt, kapten Fornes kommer ur balans och resultatet ser ni nedan.

Att Fornes blev ganska blöt var en sak, att han i det saltomortalinspirerade bakåtdyket dessutom slet med sig spöhållaren med fem fiskespön en annan.

Det mest oförglömliga med hela incidententen är dock när han får upp armarna på relingen (båtens kanter heter tydligen så), där det i den ena armen sitter en 25 cm lång wobbler, frustar ur sig uppskattningsvis 2 liter vatten ur de anatomiska håligheter som ryms i ett ansikte och utstöter som första replik med huvudet ovan vattenyttan:

-Frust, Claes, Claes Ohlson, Jag måste till Claes Ohlson. Spöhållaren sjönk!

Vi lyckades bärga merparten av utrustningen som Fornes drog med sig i fallet, dock vilar spöhållaren tryggt på sju meters djup. Den behöver dock inte känna sig ensam då den har ett fiskespö som sällskap, tyvärr mitt...

Som tur var för Fornes överlevnad och vidare fortplantningsförmåga fanns en del olika reservplagg ombord (det betyder på båten).

Resultatet av det ser ni nedan.

Vad jag gjorde resten av dagen? Jag skrattade.