Då var Kalmar Järnman med rubricerade distanser angivna i kilometer avklarad.
Det tog mig 13 timmar och 13 minuter och jag kan inte göra annat än att vara nöjd. Det primära målet när jag för cirka 14 månader sedan bestämde mig för att ge mig i kast med utmaningen var att ta mig i mål innan maxtiden på 15 timmar.
För er som har lite tid över följer här en längre redogörelse för hur loppet genomfördes och kändes för min del, vissa saker kan vara efterhandskonstruktioner eftersom jag är oförmögen att hålla isär vad jag kände under loppet och vad jag i efterhand tror att jag kände under dagen.
Simning 3,8 kilometer:
Den bävan jag känt inför det första momentet blev inte mindre då jag kvällen före stod och blickade ut över Kalmarsund. Kraftiga vindar förvandlade havet till en vildsint best och de vattentemperaturer som diskuterades var ingenting som höjde mitt mod.
I min mörkaste stund formulerade jag ett SMS till min gode vän Den Onde, det löd som följer:
"Blåser utav helvete här, havet är som en tvättmaskin. Vad gör jag här?"
Det trösterika svaret lät inte vänta på sig:
"Du är där för att bli fysiskt utmattad, inte för att bedöma väder."
Stärkt av den Ondes uppmuntran och en rad lyckoönskningar från nära och kära stod jag således i startfållan i den arla morgonstunden på lördagen. Det av solen uppvärmda ytvattnet hade vid det laget blåst till Baltikum och det meddelades att det var 16,1 grader i vattnet. Jag förbannade min egen snålhet då jag såg att istort sett alla andra var försedda med heltäckande våtdräkt utom jag som stod där med bara armar och ben.
Liksom jag förutsett var jag bland de sista att kliva upp ur vattnet, 1.45 behövde jag på mig för att stöka över simningen och med skallrande tänder och hudfärg som en smurf var det dags att börja cykla. Växlingen gick dock inte helt smärtfritt då mina skakande händer behövde närmare 10 minuter på sig för att förmå knäppa hjälmen och få på sig cykelmunderingen.
Cykel 18 mil:
Cyklingen underlättades inte av blåsten men väder kan man inte göra något åt och det var bara att gilla läget. Tre varv längs en stundtals naturskön bansträckning skulle avverkas och efter första varvet och 6 mil avklarade kändes allt riktigt bra, Ölandsbron som skönjades i horisonten var vacker att se på och kroppen kändes fräsch. Efter 12 mil var bron inte riktigt lika vacker, det monotona trampandet upplevdes inte lika stimulerande men kroppen kändes fortfarande pigg.
När jag klarat av de 18 milen hade jag suttit på sadeln i 6 timmar och 20 minuter och jag var ganska trött på åsynen av Ölandsbron. Jag var helt enkelt ganska nöjd på att cykla och upplevde att det skulle bli kul att få göra något annat en stund.
Löpning 4,2 mil:
Växlingen mellan cykel och löpning gick över förväntan och de kombinerade träningspassen cykel+löpning tycktes ha gjort nytta. Nu skulle det bara springas till en vändpunkt som låg 7 km bort och sedan tillbaka. Att detta skulle upprepas tre gånger försökte jag att inte tänka så mycket på. Första varvet, och således de första 14 kilometrarna, var förhållandevis behagliga även om det kändes att kroppen började tröttna och åsynen av Ölandsbron stod mig upp i halsen. Efter 2,1 mil började både kropp och pannben att svika men tanken på allt slit som lagts ner och två tummar som lovats att knytas för min skull lyckades lura mig själv till fortsatt rörelse.
Efter 2,8 mil började det göra motstånd på riktigt, benen hade för längesedan föreslagit att vi skulle hitta på något annat, de negativa tankarna samlades på hög och de resterande 14 kilometrarna upplevdes som ouppnåeliga och jag hatade den förbannade bron som hade varit ett återkommande synintryck hela dagen. Då kom skänken från ovan, eller vart fan den nu kom ifrån. Två killar sprang upp bakom och förbi mig och jag minns min tanke: Här ska jag med, om jag så ska bita mig fast i vaderna på en av dem och släpas med in i mål. Jag behövde dock inte använda tänderna, vi turades om att dra och och försökte uppmuntra varandra med glada tillmälen och helt plötsligt stod den framför mig, den blåa portal som utgjorde målet och som förkunnade att jag nu var en järnman.
Jag tänker inte försöka mig på att med ord beskriva den känsla som infann sig då jag insåg att jag klarat det ty för det är min vokabulär allt för undermålig men helt plötsligt var bron vacker igen och jag betraktade den som en gammal vän. Samtidigt fanns där också en gigantisk tomhet och ett stort frågetecken i form utav "vad gör jag nu?".
Eftersom jag aldrig kommer få något pris på idrottsgalan får jag istället här passa på att tacka alla de som hjälpt mig att göra detta möjligt, med risk för någon glömd kommer här några nämnda:
Tack Håkan för att du lånat ut din cykel!
Tack till alla tanter i badhuset som så moderligt betraktade mina ansträngningar när ni simmade förbi mig vid mina första trevande besök i badhuset!
Tack Ingenjören för alla stärkande löprundor vi gjort ihop!
Tack alla som frågat hur det går med träningen, det har hjälpt till att motivera mig många gånger!
Tack alla som idiotförklarat mig!
Tack Den Onde för att du sagt till mig att vila ibland!
Tack mor för matlådorna du förärat mig med!
Tack Äpplet för cykelrundorna tillsammans och för alla matnyttiga tips!
Tack till alla för de lyckoönskningar och gratulationer som jag fått, det värmer!
Ett stort tack till alla funktionärer och alla de som arbetar med tävlingen, jag är djupt imponerad av det proffesionella arrangemanget, kanske ses vi igen...
