Upp i sadeln

Precis som vanligt när våren gör sitt antågande accelerar tiden och timmarna, dagarna och veckorna passerar med en rasande fart. Jag var nära att skriva att det snart är höst men det skulle vara en alldeles för cynisk livsåskådning.

Det är knappa 12 veckor kvar till den stundande järnmansövningen och fortfarande är utvecklingspotentialen stor i samtliga discipliner. Föregående mening är för övrigt en förskönande omformulering för det faktum att jag är ganska värdelös på samtliga moment.
Jag är en usel simmare, en dålig cyklist och en medioker löpare.

Ändå känns det relativt hoppfullt då jag sätter ganska stor förhoppning till den uthållighet jag trots allt lyckats skaffa och den dåraktiga envishet jag besitter. Givetvis tror jag på målgång inom de 15 timmar som står till buds innan funktionärerna går hem, korven är slut och kaffet är kallt. I min kalkyl borde det vara möjligt att komma ner mot 13 men det gäller att vara ödmjuk, det kan hända mycket märkliga saker på vägen.
Och skiter det sig totalt så får jag ju i alla fall se Kalmar.

Jag ställer också mitt hopp till att det i alla grenar går ungefär som i allt jag företar mig, det är inte snyggt och det går inte fort men det gnuggar sig framåt.
Huvuddelen av de resterande träningsveckorna får vigas åt att skaffa sig timmar på sadeln, många timmar....