Det är som det alltid varit- fast ändå inte...

Det här är blott andra gången i min tvivelaktiga karriär som bloggskribent som jag försöker mig på den ädla konsten att författa ett begripligt inlägg då jag inte är i mina sinnens fulla bruk. Senast det hände befann jag mig som temporär imigrant i Kanada och nu liksom då är orsaken svår berusning varför jag redan nu vill reservera mig från eventuella stavfel och särskrivningar. Då förtärde jag dryck på grund av att överskottet gick till välgörande ändamål, idag förtärde jag den i avseende att bli en trevligare personlighet, förmodligen var det en pretantion som misslyckades, kanske då och framförallt nu.

Anledningen idag härstammar i grund och botten från att min gode vän Doktorn uppnåt den högaktningsvärda åldern av trettio fyllda vårar. Doktorn tillhör den äldsta kärnan av vänner, både i avseendet att han tillhör de människor jag kännt bekantskap med längst och att han härstammar från skaran av de äldsta jag känner förutom mina yrkesverksamma överordnade samt morföräldrar. Det som känns så tryggt med denna skara av vänner är att även om sammanstrålningstillfällena blir allt mer lågfrekventa och att de flankeras av 75 centimeter höga lintottar som kallas barn så vet vi var vi har varandra.

Trots att merparten av den innersta kärnan numer helst diskuterar husbyggen, avel och fortplantning välkommnas man fortfarande med varm hand trots att man fortfarande hänger sig åt det som hos övriga medlemmar benämms ungkarlsliv och förfaringssättet under kvällen är som det alltid varit.

Det inleds med den tystnad som alltid infinner sig då tio killar, varav nio med respektive, med härkommst från landet samlas i samma rum, likväl fortsätter samma tystnad under dineringen fram tills dess att knastrandet från obrutna kapsyler upphör trots att flaskorna är fulla för att sedan eskalera i allmän falsksång i betydligt långsammare takt än originalet.

Sen är det dags att åka hem.

Imorgon blir det en lång dag, förmodligen jättelång.
Tack för idag Doktorn!