Pannben fram!

Ibland betvivlar jag min egen självinsikt och min egentliga intellektuella status. Just nu är ett av dessa ögonblick.
Jag har anmält mig till en skidtävling.
4,2 mil som skall avverkas en söndagsförmiddag i februari någonstans i norra Värmland tillsammans med cirka 700 andra glada åkare där förmodligen åtminstone 699 bemästrar sporten ifråga bättre än mig. Till saken hör att jag införskaffade mina skidor i slutet av december och mitt förra par brann upp runt år 2000 och då hade de inte varit använda på ett tag.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gör det som en kul grej, en naturupplevelse och en möjlighet att dra lärdom inför framtiden men det vore till stora delar ett falsarium och ett skevt försök att romantisera mina förvirrade handlingar. Sanningen är att det är endorfinerna, smärtan, tröttheten och behovet av att testa mina begränsningar som lockar. Eventuellt också en övertro på min egen fysiska kapacitet.

Jag gör mig inga pretentioner att leverera någon speciell tid utan ska helt enkelt ta mig i mål..
Det finns vissa saker som talar emot att jag lyckas med detta som tillexempel en bedrövlig teknik, minimal skidvana och gubbstel kropp. Man skulle kunna säga att jag är brutalt jättedålig, på gränsen till värdelös, men jag väljer att kalla det ”hög utvecklingspotential” istället.

Det enda som talar för är väl egentligen ett tjockt pannben samt att jag känner ett trevligt par som är duktiga på att valla skidor, återstår att se hur långt det räcker. Nu blir det till att tugga i sig så många mil i spåret som möjligt.