Hört i bilen

Igår inkasserade Skattkärrs IK tre nya poäng då Mangskog besegrades på bortaplan med siffrorna 10-7 . Det var en märklig match där en gedigen laginsats fällde avgörandet till vår favör. Ska man lyfta fram någon lite extra så tycker jag att stekhete Robert Bjureld och den furiöst kämpande Rickard Fornäs förtjänar ett extra plus i kanten.

Hört i bilen hem
Ett ämne som avhandlades på bilfärden hem efter matchen var flyttning.
Jag nämnde hur besvärligt allt blir när man skall tömma ett vindsförråd varpå en annan målvakt säger:
- Ja, speciellt när det är som på Ulvsbygatan, att vindsförråden ligger högst upp...

Okej, Klas, vart ligger de på alla andra gator då?

It´s payback time

Det här med att byta bostad för med sig några mindre angenäma göromål, som till exempel att flytta.

För några veckor sedan flyttade min vän Ingenjören och samtliga i den närmaste kompiskretsen drog flitigt sitt strå till stacken och bistod Ingenjören med den äran.

Själv har jag fått utstå viss kritik från mina vänner, de hävdar att jag inte hjälpte till riktigt på det sätt som kan förväntas av kraftkarl som mig och visst, jag erkänner, jag kom kanske lite senare än alla andra. Ungefär fem timmar senare närmare bestämt, dessutom avvek jag diskret efter en kvart.

Att jag inte alls hjälpte till är dock ett elakt förtal och ett falsarium taget ur luften vilket jag bevisar med bilden nedan då jag som den ansvarsfulle man jag är tog på mig att med stadig hand flytta en ägodel som har ett stort affektionsvärde för Ingenjören och hans hustru.

Så här är beviset:


Nu är det bara för Ingenjören att betala tillbaka så välkommen hem från smekmånaden...

En epok går i graven

Så var det klart. Det som jag i början av veckan yppade lite försiktigt kan nu bekräftas för nu ska det väldigt mycket till om det ska gå åt helvete. En drygt femårig era har nått sitt slut och Ekbloms dagar som Norrstrandsbo är räknade.

Fem år är en lång tid och många är de minnen som ryms inom dessa väggar. Här har upplevts både glada och sorgliga stunder. Kärlek, skratt och gråt har förekommit (herrejävlar vad djup jag blev helt plötsligt, jag kanske är på väg att bli sjuk) och bra och mindre bra beslut har fattats sedan den unge och förvirrade pojken vid namn Lars köpte denna lokal till att utgöra hans eget citadell.

Här har spenderats otaliga timmar i fosterställning då träningsvärk omöjliggjort all rörelse.
Här har otaliga timmar spenderats i fosterställning då jag i min ungdoms glans dagar vaknade upp med en påtaglig gästabudströtthet och svor att aldrig mer hänfalla åt rusdrycker, på vissa plan har man åtminstone mognat men det här med att skaffa träningsvärk växer jag nog aldrig ifrån.

Jag tänker också på alla de timmar som jag, Pinnen och Dret-Björn lade ner på att få bostaden i beboligt skick.

Nu lämnar en något äldre men fortfarande minst lika förvirrad pojke lägenheten åt dess öde och bryter ny mark.
Minnena tar jag dock med mig då dessa fem år har bjudit på väldigt mycket trevligheter.
Nu blickar jag framåt mot nya och jag är helt övertygad om att jag kommer trivas med min nya hemvist.

Förvirringen är total

För några veckor sedan uppnådde jag den högaktningsvärda åldern av 26 vilket jag med pompa och ståt celebrerade ensam hemma i soffan.

Det här med födelsedagar är inget jag brukar reflektera över speciellt mycket men nu börjar det nog bli dags att respektera min faktiska ålder. Nu för tiden knakar min kropp som ett gammalt brunbetsat furugolv i en 30-tals villa med för glest mellan golvbjälkarna när jag om morgnarna med stor möda försöker ta mig upp ur sängen.

Som om inte detta vore nog har det börjat sätta sig på minnet.
Igår när jag skulle hem från jobbet så körde jag fel. Då har jag trots allt bott på samma adress i drygt fem år.
När jag sedan inmundigat en stadig kvällsmåltid gick jag ut till min bil, startade den och körde iväg, bara för att inse att jag inte kom ihåg vart jag var på väg. Det mest skrämmande är att jag inte har kommit på det än...

Dagens visdomsord

-Gör inga andra dumheter än de du har verkligt nöje av.

Ett annat visdomsord:
-Jaa, ägg skulle man va...

Spännande...

Nu händer det lite spännande saker, äntligen, det var ett tag sen.
Nu är det bara att hoppas att det går väl.

Vad det handlar om kan jag förhoppningsvis offentliggöra i slutet av veckan. Om allt skiter sig vilket givetvis är det mest troliga så tänker jag berätta iallafall, det är lite så jag jobbar.

Förövrigt:

-Så tog innebandylaget Skattkärrs IK, som jag lirar i, tre nya poäng i söndags. Jag ger mig själv betyget godkänt.

-Så simmar jag fortfarande förjävla långsamt, fyrtio 25-meterslängder på en halvtimme. Det är ju minst sagt sisådär.

-Så var det inte så kul att se på United igår...

Jävla oflyt hela tiden...

Idag har jag agerat kioskpersonal i Tingvallahallarna.
Det är en uppgift man föräras med för att få förmånen att träna mellan 21.15 och 22.30 om kvällarna.

Det hela avklarades med bravur fram tills det var dags att stänga butiken. Eftersom det är få saker jag klarar av att utföra utan att efterlämna mig viss förödelse och misär hade det ju varit förvånansvärt om detta skulle ha utgjort ett undantag. Det lilla missödet förevigades av min lagkamrat och kioskskötarpartner Alex som valt att offentliggöra den lilla incidenten på sin blogg. Som framgår av bilden hade jag alltså återigen lite otur.

Det är viktigt att stå för sina misstag.

Jag och en "vän"

Ikväll har jag fått en inbjudan till en Beatleskväll på Nöjesfabriken.
När kuvertet landade i min brevlåda stod följande: Här kommer en inbjudan till dig och en vän.
Om man inte har någon "vän", får man inte gå då tror ni?

Det känns ju jäkligt dumt att gå dit ensam så det får bli det vanliga fredagsmyset, ett träningspass och ett generalhaveri i soffan.

Om jag hade känt efter...

Igår hade jag mitt andra möte med Iron Mike, den personlige tränare som jag fick i present som tack för att jag var toastmaster på Ingenjörens bröllop. Nu fick jag ju inte Micke handgripligen att förvalta efter eget tycke och smak så länge jag vill men jag fick några träningspass med honom.

Igår körde vi ett helt gäng med roliga övningar, mycket nytt som jag aldrig testat förrut och som fick med precis hela kroppen.

Jag tror faktiskt att om jag hade känt efter, vilket jag givetvis inte gör, hade jag nog känt spår av tendens till träningsvärk. Jag tror faktiskt att jag hade haft jättemycket spår av tendens till träningsverk, om jag hade känt efter alltså...

Det är inte rättvist

Ska det vara så här?

Igår hade vi avslutningsfest med fotbollslaget. Jag fick pris som årets jag vet inte riktigt vad men priset bestod av en bogserlina. Tränarens motivering var att jag skulle använda den till att dra med mig mina lagkamrater ut på konditionsträning.
Märkligt att jag aldrig får några priser för min bländande teknik och mitt polerade närkampsspel... Sånt är livet som slitvarg.

Efter noggrant och moget övervägande beslutade jag att följa med mina lagkamrater ut på en av stadens krogar för att där inmundiga förtäring och dryck i goda vänners lag.

Som den skötsamma äldre man jag är blev det en lugn kväll som avslutades långt före stängning av lokalen till förmån för en ordentlig nattsömn.
Och vad blev då tacken för detta? Jo, en ytterst sviktande dagsform utan like. Jag har varit i ett tillstånd som närmast kan liknas vid döende större delar av dagen och jag har bara väntat på att gamarna skulle börja cirkulera runt min säng.
Jag börjar verkligen bli gammal, det tycker jag är orättvist.

Den rumänske spelemannen

Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta inlägg då jag redan nu vet att svaret på den fråga som kommer presenteras i slutet av inlägget är jakande.
Förmodligen är detta att betrakta som en slags bikt och kanske hyser jag större förhoppning om att lättare tas till nåder den dag Sankte Per ställer intrikata frågor om jag på detta sätt erkänt mina brister och tillkortakommanden.

Ibland när jag beger mig till mitt lokala närköp så får jag den stora äran att göra entré genom de helautomatiska skjutdörrarna ackompanjerad av dragspelsmusik.
Detta tack vare en liten rumän som sitter på en pall och flinkt manövrerar sitt handklaver. Att han är liten har jag egentligen inga belägg för, jag kanske bara upplever honom som liten just för att han sitter ner.
Framför honom står en liten skål. Skålen kanske egentligen inte är så liten utan att jag bara upplever den som liten för att rumänen egentligen är ganska stor fast jag upplever honom som liten...Skit samma, det är egentligen inte hit jag vill komma.
I den lilla skålen får man lägga pengar om man tycker att han spelar fint. Jag tycker att han spelar fint men jag lägger ändå inga pengar i den lilla skålen.
Nu tänker ni säkert att jag är en snål jävel. Det är jag också men det är faktiskt inte av monetära skäl jag undviker att sponsra denne ihärdige speleman.

Framför hans pengabunke finns en lapp där det står att han samlar in pengar för att kunna åka hem till Rumänien. Men jag vill ju inte att han ska åka hem. Jag tycker att han är ett trivsamt och piggt inslag i vardagen som förgyller helhetsupplevelsen av en så banal sak som att införskaffa matvaror.

Anledningen till att jag inte ger honom några pengar är helt enkelt att jag uppskattar hans existens så mycket att jag vill ha honom kvar där på sin pall med dragspelet i högsta hugg.

Är det jävligt själviskt tänkt?

Kaka, någon?

Då var världens barn-löpningen genomförd.
Jag orkade med 24 kilometer på de två timmarna. Nöjd blir jag aldrig men det får anses godkänt med tanke på att diverse åldersrelaterade krämpor gjort att jag sedan Lidingöloppet tagit ungefär sju löpsteg. Hade en väldigt bra rygg att dra på i den gamle storlöparen Christer Fabricius, så vältränad vill jag också vara när jag blir 60, om jag blir det.

Jag fick dessutom pris för att vara den löpare av oss som drog in mest pengar till barnen. Det priset känner jag att det egentligen tillhör er som satsat pengar. Priset bestod av kakor så om någon av er som bidragit känner för att komma hem på en kaka så är det bara att höra av sig.
Tack för hjälpen allesammans!

p.s 108,50 per kilometer blev det vilket med lite snabb huvudräkning borde bli 2604 kronor. Totalt sprangs över 15 000 kronor in under förmiddagen i evenemanget som annordnades av SISU-Forshaga.

Tack!

Jag vill å de stackars barnens vägnar tacka alla godhjärtade människor som hittils bidragit till världens barn-löpningen.

I nuläget är varje kilometer jag springer under de två timmarna på söndag värd 72,50 för världens barn. Fortsätt gärna att inkomma med bidrag.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Springer för barnen

Söndagen den 11 oktober ska jag till Forshaga och tillsammans med cirka 20 SISU-medlemmar springa för världens barn.
Nu undrar ni förstås hur de stackars barnen får det bättre på grund av att jag tröttar ut mig i en skog. Det är där ni kommer in i bilden.
Det hela går ut på att folk vi känner, och för all del även folk vi inte känner, får satsa pengar på oss. Vi springer i två timmar och man satsar pengar per kilometer.

Det innebär att om man satsar sina pengar på mig multipliceras de kilometer jag tillryggalägger på de två timmarna med er satsning. Satsar man tillexempel 3 kronor per kilometer och jag springer 2 mil blir det totala beloppet 60 kronor.
Pengarna går till Radiohjälpens insamling till förmån för världens barn

Man får satsa hur mycket eller hur lite man vill, tänk på att många bäckar små.

Om ni vill hjälpa oss genom att satsa pengar på mig kan ni maila till lars@ekbloms.com, skriv namn, adress, telefonnummer och hur mycket ni vill satsa så fixar jag resten. Betalningen sker genom att ett inbetalningskort skickas ut till er så ni behöver alltså inte oroa er för att jag köper skavsårsplåster för pengarna eftersom jag aldrig kommer se dem.