Det är över nu...

Sedan den här bloggen startades i september 2006 har 218 inlägg publicerats. Om ni inte tror mig eller har oerhört tråkigt denna annandag påsk kan ni alltid roa er med att kontrollräkna, ni sparar dock mycket tid på att ta mitt påstående som en sanning.

Det här är alltså inlägg 219. Det är också det sista som skrivs inom överskådlig framtid, förmodligen för alltid.

När jag startade bloggen för knappt ett och ett halvt år sedan var mitt syfte att på ett humoristiskt sätt presentera mina åsikter kring olika händelser och fenomen. Jag ville roa, engagera och irritera med den skrivna texten som verktyg.

Jag känner att jag på senare tid har misslyckats med detta kapitalt då bloggen tyvärr har övergått allt mer till att bli en verksamhetsberättelse över mitt liv. Då jag inte har något som helst egenintresse i att ställa mitt privatliv i offentlighetens skarpa lampa och dessutom inte finner detta förnöjsamt vare sig att författa eller att läsa har jag beslutat att lägga av med det här.

Jag vill heller inte hamna i en framtida situation då jag tänjer min egen gräns för vad jag anser privat och vad jag anser kan läggas upp på en hemsida som kan iakttagas av alla med en internetuppkoppling.

Kanske kommer bloggen någon gång att återuppstå fast i annorlunda tappning men just nu lämnar jag den åt sitt öde. Som ett havererat skeppsvrak kommer den ligga kvar på cyberoceanens botten för att så sakteliga falla in i glömskans tjocka dimmor.

Ett stort tack till alla som bemödat sig med läsa detta ibland ack så intetsägande forum och ett ännu större tack till alla er som kommenterat det som skrivits, både muntligt och skriftligt.

Det var kul så länge det varade och jag hoppas att ni funnit lika mycket nöje i att läsa som jag har funnit i att skriva.

Med vänlig hälsning Lars Ekblom

Skönast igår

Igår beslutade jag och mina vänner oss för att fira Färjestads avancemang till semifinalen med att gå på lokal.
Bakom oss i den allt för långa kön till entrén stod två Frölundasupportrar. Förlusten till trots bar de med stolthet sina matchtröjor och visade inga tecken på sura miner. All cred till dem.
Det skönaste inslaget var dock när de i samstämd ton skanderade: -NI KAN NÅT SOM INTE VI KAN, NI KAN SKÖTA KLOCKAN, TJALLALLLA!

Det är Goa gubbar det!

Fördel av hemmaplan...

De första ord som faller sig i mitt huvud är kalabalik och skandal.
Hade Ahonen räddat pucken om han inte i takt med den allt för ivriga feta damens intrång stämplat ut för kvällen? Det lär vi aldrig få reda på.

Det var matchen som hade det mesta.
Flaskor på isen som ledde till omspolning, horribla felpassningar, mästerliga mål, en halv fot i en semifinal, en makalös vändning och framför allt, en slutsignal med hemlängtan och en mycket förrvirad upplösning.
Det var också kvällen då begreppet "fördel av hemmaplan" fick en helt ny innebörd.

Antar att de flesta vet vad som hände i den hockeylada (läs ruckel) som går under beteckningen Frölundaborg. Om inte följer här en resumé.

Färjestad såg ut att gå mot semifinal då man i tredje perioden skaffat sig en 2-4 ledning. Frölunda kunde dock vända matchen till 5-4 sedan värmlänningarna dragit på sig lite väl många utvisningar.

Det var då det hände. Matchuret visade 19.55 och pucken skulle släppas till höger om målvakt Ahonen i hemmakassen. Efter teckningen hamnade pucken i sarghörnet per omgående, Färjestadsspelare lyckades få in den i slottet samtidigt som slutsignalen går, efter endast två spelade sekunder. Ahonen slutar spela, det gör däremot inte den Frölundaback som utan framgång kastar sig för att slå undan trissan. Den hamnar istället hos trollgubben Micke Johansson som resolut drar upp den i nättaket bakom en Ahonen som står och firar segern.

Vad vet vi? Jo, följande.
Slutsignalen gick 19.57.
Ahonen slutade spela.
Pucken hade med största sannolikhet nåt Johanssons blad även om inte hesa Fredrik ljudit.
När pucken passerade mållinjen var tiden egentligen 19.59.5, alltså återstod en halv sekund av matchen.


Vad hände sedan?
Matchuret drogs tillbaka till 19.57, där står det förmodligen fortfarande eftersom man fick avsluta tidtagningen manuellt, pucken släpptes och slutsignalen gick igen. För vilken gång i ordningen är det nog ingen som har riktig koll på då det tutades ganska frenetiskt under den vilda diskussion som händelsen ledde till.

Ingen vet om det hade blivit mål om matchuret fyllt sin funktion men utan diskussion så var det som skedde inte till någon nackdel för göteborgarna.
Nu vet vi i alla fall vad som gäller på lördag. Blir det farligt i FBK:S zon, tryck på tutarknappen och säg som funktionären i götet sa:
- De ela nå glapp i denna men jag vet inte rektigt hur han funkar!

Jag avstår från att tippa nästa match och nöjer mig istället med att konstatera att det på lördag är Färjestad som har fördel av hemmaplan...

Gustavsson är i gott sällskap

I måndags gjorde Färjestadsmålvakten Jonas Gustavsson vad som i media kallades årets tavla. Själv skulle jag vilja kalla det en rejäl felstuds och jag har sett värre missar än så.
Att jag vill försköna det hela kan i och för sig ha något att göra med att jag har ett förflutet som målvakt, om än dock i en annan sport.

Inatt fick dock Gustavsson sällskap i klubben "Vi som inte gillar grodor" av gamle Färjestadsbekantingen Vesa Toskala och jag tror det var en värre tavla.
Klicka på länken nedan och avgör själva

Aftonbladet- Toskalas jättetavla

Ikväll vinner FBK

Om man vill utrycka sig lite snällt skulle man kunna säga att mitt slutspelstips hittils inte varit så lyckosamt. Man skulle utan att bemötas av några stora protester kunna hävda att det gått riktigt dåligt.
Jag ger dock inte upp utan sticker ut hakan och hävdar att ikväll vinner Färjestad i Göteborg.
Varför?
Jo, ingenting att förlora. Man kan gå ut och bara köra och Frölunda är laget som har pressen på sig.

Nu återstår bara att hitta lämplig vän att våldgästa eftersom jag fortfarande är för snål för att införskaffa Canal+, och man vill ju inte missa bortasegern.

P.S De som överväger att satsa pengar på matchen med mitt tips som utgångspunkt bör läsa lite längre ner på sidan och tänka över det hela en gång till. D.S

Pay-per-view i datorn

Här har visst varit lite innovationer sedan jag var hemma sist. Hade ingen aning om att man kunde utnyttja pay-per-view via datorn även om man inte har ett abonnemang. Gjorde av en slump upptäckten 15 minuter före nedsläpp.

89 kronor och matchen rakt ner i burken, tack för det Canal+!
Tack även till Eero Somervouri som såg till att det blev värt "entrépengen". Finländaren var ju tokhet efter att han lyckats trätt pucken i mål via Frölundaskridsko.
Kan han rent av bli slutspelets joker?

En annan fundering som väcks är ju om jag hade kunnat utnyttja denna funktion även på kanadensisk mark.

SJ är roten till all ondska!

Då hade två och en halv månad passerat i ett nafs, mitt liv som temporär immigrant är över och det är dags att vandra hem. Vandra är kanske precis vad jag kommer få göra den sista biten eftersom jag valt att färdas med Statens Järnvägar från Oslo.

För det första bokade jag en biljett via internet, så långt allt väl. Jag passade också på att gardera upp mig genom att betala en liten extra slant och därigenom erhålla möjligheten att boka om biljetten, bara ifall mitt plan skulle vara försenat.

När betalningen var genomförd och mitt kreditkort var belastat med en rund summa visade det sig att biljettjäveln inte går att hämta ut i Oslo. Hur fan tänkte de där?

Ska jag först åka till Sverige och hämta papperslappen, åka tillbaka till Norge och ta tåget hem?

Att färdas biljettlöst, vilket numer är möjligt till och med på Säfflebussen, var tydligen inget alternativ och om den optionen verkligen finns på hemsidan så bör man förmodligen vara en hängiven samlare av flugben för att hitta den.

Eftersom mina kommunikationsmöjligheter är något begränsade här ifrån andra sidan Atlanten anlitade jag min svärmor för att reda ut begreppen.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte snålat utan gjort biljetten ombokningsbar då jag var helt övertygad om att den gick att byta mot en så kallad e-biljett. Jag slutade tacka min inte fullt lika lyckliga stjärna då en kraftig irriterad, låt oss säga ilsken, svärmor meddelade att det inte gick att omboka min ombokningsbara biljett, bara byta den mot en annan, dock inte en sådan som jag behövde.

Vad jag istället var tvungen att göra var en platsreservation som betalas på tåget, att byta min biljett mot en sådan var stört omöjligt.

Komplicerat? Så in i själva helvete!

Undrar om de fortfarande eldar loken med kol på SJ?

Nu står jag här med en betalad biljett som inte går att använda, istället måste jag köpa en helt ny ombord på samma tåg.

Det är fan inte undra på att vi har en växthuseffekt med en sådan kollektivtrafik.

Hur tror ni att det går?

De verbala påhoppens, de brutala tacklingarnas, de söndertuggade naglarnas och de vildvuxna skäggens tid är kommen.

Varje hockeyälskares egen julafton är här, det vankas slutspel i elitserien.

Personligen missar jag de två första matcherna men kommer hem lagom till att det börjar dra ihop sig.

Hur går det då?

HV 71 får sin första rejäla svacka och ett Skellefteå som spelar i glädjerus efter att ha kvalificerat sig för slutspel för första gången på nästan tre decennier slår ut smålänningarna med 4-3 i matcher.

Djurgårdens starka bortaspel gör att laget besegrar Linköping med 4-2 i matcher.

Modo vinner över Timrå med 4-2 i matcher.

Färjestad tar sig samman och besegrar Frölunda förhållandevis enkelt, låt oss säga 4-1. I semifinalen ställs man mot Djurgården. Lagen vinner samtliga sina bortamatcher innan Färjestad slutligen avgör i sista matchen. I finalen väntar Modo som gjort proceduren med Skellefteå kortare än Leif Pagrotsky.

Färjestad vinner sedan den jämnaste finalserien i historien där samtliga fighter slutar med sudden death. Stor hjälte blir Jonas Frögren som avgör sista matchen och redan nästa vecka blir jag utsedd till sveriges sämsta tippare.

Hur tror ni att det går?

In i dimman

Nu kom det ikapp oss.

Fram till gårdagens datum hade vi varit ganska lyckligt lottade, vädergudarna hade sett ner på oss med leenden som sträckte sig från örsnibb till örsnibb på de flesta av våra utflykter. Igår hade de dock tröttnat.

Föga anade vi när vi lämnade biluthyrningsfirman och satte kurs mot Niagara Fallen att vi skulle hamna mitt i en kanadensisk snöstorm, knappt se fallen samt vara tvungna att åka igenom den kanadensiska tullen, utan att ens ha lämnat landet.

 

Dagen till ära hade vi valt den billigaste bilen som fanns att tillgå på marknaden. Billigast visade sig vara långt ifrån synonymt med störst och vi fick i det närmaste en kanelbulle på hjul. Vi snarare trädde på oss fordonet än satte oss i det.

Om ni inte tycker att bilen ser så liten ut så får ni tänka på att ta hänsyn till storleken på referensobjektet.

När vi närmade oss Niagara stad, som mer påminde om ett tivoli än något annat, överraskades vi av en dimma så tätt att jag knappt såg vindrutan. Samma dimma gjorde också sikten ut över fallen tämligen begränsad.

Det gjorde kanske inte så mycket eftersom jag ändå tror att ljudet var den mäktigaste upplevelsen. Niagara betyder förövrigt något i stil med ”vatten som dundrar” på indiandialekten Algonqui. Så, då hade man verkat lite folkbildande och kan med gott samvete fortsätta att berätta om vår färd.

 

Då skymningen så sakteliga börjat breda ut sig och snöovädret likaså bestämde vi oss för att retirera och dra oss tillbaka till Windsor.

 

Tyvärr hade vi lite otur i navigeringen och hamnade på något osedvanligt mystiskt sätt på en enkelriktad väg, utan avfarter, som gick till Buffalo, vilket förutom att det är åt helt fel håll dessutom ligger i helt fel land.

En mer än lovligt elegant U-sväng på det brofäste som i förlängningen hade tagit oss till USA räddade dock upp det hela. Skadan var ändå skedd så till den grad att vi lämnat kanadensisk mark och på grund av detta var tvungna att åka igenom tullen. Som tur var hade vi våra pass med oss men den här gången var det lite mer genant än vanligt att svara på frågan ”Vad har ni gjort i USA?”

- Ehh, en U-sväng…

Fest

Ikväll ska jag på fest. Nu undrar ni förstås vad som föranleder mig att gå ut och rulla hatt så här mitt i veckan.

Sanningen är att jag egentligen inte vill och att jag starkt motsätter mig att förtära alkoholhaltiga drycker så här långt ifrån helgen och jag skäms över att så kraftig bidraga till det mänskliga förfallet.

Ikväll dricker jag dock inte varken för att jag tycker det är gott, för att det är kul eller för att kunna prata flytande engelska, tyska och, ja, faktiskt de flesta språk om det är en lyckad afton. Nej, ikväll dricker jag för att vara snäll. 

Överskottet från kvällens övningar går nämligen till välgörenhet och då tycker jag det är mycket viktigt att dricka upp. Ställa upp menar jag förstås.

Det är bättre i bushen

Har nu återvänt till Windsor efter en vecka på resande fot. Turen inleddes med ett besök i Algonquin Park, en nationalpark som är belägen så långt bort från allt och alla att man inte ens kan höra hemglassbilen och som endast utgör hemvist för vilda djur. Ström är inte att tänka på och mobiltelefonen kan i bästa fall användas som klocka.

Trots att varningsskyltarna ingav vissa förhoppningar så kan jag inte rapportera om några björnobservationer. 

Nu var uppenbarligen inte björnar den enda faran som lurade i den kanadensiska vildmarken, det gällde även att vara på sin vakt för människor med kanot på huvudet.

Efter att på den första av våra tre dagar i skogen ha färdats med hundspann var vi tämligen överens om att både längdskidor och snöskor var att föredra.

Hundarna var intresserade av en enda sak. Att springa.

De följde blint efter guidens ekipage och det enda som kunde få dem att stanna, åtminstone ibland, var när 85 kilo Ekblom parkerade båda fötterna på bromsen. 

Guidens varningar till trots gjorde jag misstaget att hjälpa mina hundkompisar en smula för mycket i de inledande uppförsbackarna. Detta tilltag ledde till att de i varje liten uppåtgående sluttning stannade och tittade på mig med ögon som endast kunde tolkas: -Kom igen nu, hjälp oss om du har så jävla bråttom.

Hade jag hjälpt dem lite till hade de förmodligen kommit och satt sig i släden.

Efter hårda strapatser i oländig terräng är det skönt med ett uppfriskande dopp.

Helt utan animalistiska observationer blev vi inte eftersom vi träffade några hjortar.

Efter vistelsen i naturen var det återigen dags att gå på stadens gator som en vanlig och civiliserad man.

Med bil utforskade vi Montreal, Quebec City och Ottawa. I den sistnämnda passade vi på att åka skridskor på kanalen som rinner genom hela staden.

Bilfärden förlöpte utan större komplikationer tills vi kom till just Ottawa. Varenda jävla gata är enkelriktad, ibland från båda håll efter vad det verkar. I varannan korsning är det förbjudet att svänga vänster samtidigt som det inte är tillåtet att svänga höger. 

Vissa filer är avsedda för kollektivtrafiken, men bara vissa tider, dagar och årstider.

För att ytterligare krångla till det så är det i Ontario tillåtet att svänga höger även om man har rött ljus, förutsatt att inga bilar kommer givetvis. I Quebec är det däremot inte tillåtet och Ottawa ligger förstås i båda.

Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller och jag bröt förmodligen mot de flesta.

Behöver jag tilläga att jag tvingades utstå en hel del tutande och diverse obscena gester?

Det är bättre i bushen...