Bushen- Here we come!

Efter att ha inhalerat alldeles för rikliga mängder storstadsluft de senaste veckorna tar jag nu min tillflykt till den kanadensiska bushen.

Förväntar mig att träffa mastodontälgtjurar och att på skidor sicksacka fram mellan ylande och oerhört hungriga vargar.

Dolt i mitt dunkla inre finns också en smått perverterad förhoppning om att stötta samman med en björn. Jag vet att de sover, men va fan, de måste väl åtminstone upp och pinka någon gång.

Liverpools trick

Ibland läser jag saker som jag tycker är så bra att jag högt för mig själv säger: -Fan, tänk om jag kunde komma på sådant där.

Jag säger det dock inte av missunnsamhet utan jag säger det med beundran i rösten.

Senast det hände var idag när jag läste det som Peter Wennman skrivit i Aftonbladet om gårdagens drabbning mellan Liverpool och Inter och som finns länkat nedan.

Läs det, i alla fall det första stycket text efter ingressen, även om ni inte gillar sport.

Alla går på Liverpools trick- gång efter gång

Det är klart

Nu är det klart, inte ens min gode vän Kjelle kan förneka det längre och det gott folk, det säger inte lite.

Han är en sådan människa som inte tar ut segern i förskott ens om man leder med 10-0 då fem sekunder återstår av matchen, han säger bara: Bollen är rund, allt kan hända i sport, en sak i taget, in i kaklet och så vidare. 

Fast det i det närmaste har varit klart i flera veckor nu har jag inte lyckats förmå honom att ens yppa ett ord i den riktningen på våra MSN-konversationer.

En egenskap jag beundrar så starkt men som också kan driva mig till det totala vansinnet.

Har man satt sig på sängkanten är det liksom läge att inse att man förmodligen kommer lyckas med att gå och lägga sig, men inte Kjelle inte.

Nu kan dock inte ens han förneka det längre. Mitt förra lag Skoghall är klart för fortsatt spel i innebandyns division ett och jag formerar min stela kropp i en bugning djup som Vänern och ber att få gratulera hela föreningen.

Har Kjelle sagt det så är det så.

Det danskaste jag sett

Hemkommen från de välansade gräsmattornas och figurklippta buskarnas stad Los Angeles.

 

Hollywood och Walk of Fame i all ära, den mest glänsande pärlan jag fann i det gnistrande halsband som kallas Kalifornien var, hör och häpna, en dansk by kallad Solvang vackert belägen i bergen runt Santa Barbara. 

Det var vid första anblicken svårt att veta om staden var på riktigt eller bara en ytterst välgjord filmkuliss.

Då jag aldrig varit i Danmark ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det var det danskaste jag någonsin sett, bortsett från Stig Töfting förstås.

Ett tack!

Promenerade idag langs stranden i det mer an lovligt vackra Santa Monica.
Forutom allt krafs i form av prydnadssaker och andra hyllvarmare som fanns att konsumera var det aven en hel del underhallning att beskada. Dar fanns musikanter, dansare, manskliga statyer, konstnarer och en kille som hade byggt en krokodil i sand.

Bland gatumusikanterna var rastahar den vanligaste accesoaren och de dominerande fargerna var rott, gult och gront. Nagot sa mig att det inte var vanlig tobaksrok som lag tatare an den beryktade Lutzendimman.

Gemensamt for alla entertainers var att de flankerades av en hink avsedd att stoppa sedlar i. Jag kunde inte undga att bli lite avundsjuk pa dessa manniskor.
Tank att ha begavats med en talang mojlig att forsorja sig pa.

Vad fick jag for talang? Jo, jag kan vifta pa oronen...
Tack sa javla mycket!

Jag vet inte om det var de markliga dofterna fran reggaekillarnas rokelse som fick mig att borja nynna pa en sang nar jag spankulerade runt i samma sand som David Hasselhoff och Pamela Anderson en gang sprang igenom i slowmotion.
Erinrade mig en snubbe som sjong nagot i stil med "seems it never rains in southern California".
Konstaterar att han hade ratt.

Jag har gjort det i USA

Aterigen far ni bemoda er med att selektivt placera ut prickar over bokstaverna for att gora detta stycke text fullt, eller atminstone lite mer, begripligt.

Idag har jag kort bil, inte speciellt unikt.
Det faktum att det skedde i Los Angeles gor inte det hela mer sarpraglat ty jag var langt ifran ensam.

For mig var det dock lite historiskt eftersom det var forsta gangen jag gjorde det i Amerika, och det ar ju alltid varst forsta gangen.

Efter nagon timmes rattande av den hyrda Toyotan kandes det hela relativt komfortabelt.
Dock verkar inte tresekundersregeln ha slagit igenom med full kraft och en tiofilig motorvag i rusningstrafik da det knappt ryms en annorektisk daggmask mellan bilarna kan rada bot pa den mest svarartade forstoppning.

Sämre service än Obs Bergvik

Jag har tidigare berättat om hur trevliga och tillmötesgående de kanadensiska medborgarna är. Givetvis finns det undantag och jag har nu träffat det största av dem.

Som jag skrev under veckan så dukade vattenkranen i köket under efter lite omild behandling från min flickvän. 

Eftersom jag anser mig själv ganska händig beslöt jag mig för att laga den själv.

Vi har en vaktmästare men han är totalt oduglig och dessutom har han oskicket att ta betalt.

Jag gav mig ut i det kanadensiska solskenet på jakt efter en vattenkransreservdelsaffär (det där kommer förmodligen bli ett av de nya ord som nästa år kommer med i Svenska Akademiens Ordlista).

Efter att på min vandring blivit utsatt för ett ganska tafatt rånförsök, jag kom undan med lite drygt två dollar men mer om detta en annan gång, fann jag till min stora glädje och förvåning en affär som verkade passande.

Jag gled in i affären och eftersom jag var den enda kunden i butiken förväntade jag mig en stor portion service. 

Icke.

Mannen bakom disken tittade förstrött på mig i en halv minut med uppsyn som en trött gädda innan följande konversation utspelades:

Gäddan: - Har du problem?

Jag förklarade mitt dilemma med den trasiga ratten till varmvattnet.

Gäddan: - Ge mig den trasiga delen!

Ekblom: - Jag har den inte med mig.

Gäddan: - Då kan jag inte hjälpa dig!

Ekblom: - Jag känner igen vilken det är när jag ser den, vart har du dem?

Gäddan: - Jag har inte tid med dig!

Ekblom (Lite irriterad): - Men för guds skull, kan jag inte få kolla vad du har?

Gäddan: - Ge dig av, jag har inte tid med dig!

Ekblom (Märkbart irriterad): -Du ser inte speciellt upptagen ut!

Gäddan: - Jag har inte tid att du ska stå här och vara otrevlig, ge dig av!

Jag kände att repliken "jag ska aldrig mer handla här" inte skulle bita speciellt hårt. Jag frågade honom istället om hans föräldrar var syskon, sen gick jag.

Gäddan skrek några ord efter mig som jag inte förstod men av tonläget att döma var det ingen stående ovation.

Nu åker jag till Los Angeles ett par dagar, hoppas de är trevligare där! 

Tvåårsjubileum

I går (läs måndag) hade jag och Carro officiellt varit ett par i exakt två år. Eftersom det bakom min hårda yta döljer sig en obotlig romantiker överräckte jag givetvis en gåva på vår jubileumsdag.

Hon fick två kinderägg, det ena åt jag i och för sig upp, och en tandborste. 

Kom inte och säg att det inte var genomtänkt och jag tror hon blev både rörd och glad över de fina gåvorna.

Hemma igen...

Kom idag tillbaka till Windsor efter fem underbara dagar i Mexiko innehållandes solsken och 25 grader varmt. Väl här möttes jag av en blåst med samma sifferkombination fast med ett gigantiskt minustecken framför som skar genom ben och märg så som en varm morakniv med rött skaft skär igenom smör.

Ingen ordentlig och rekorderlig kyla utan en lömsk och fuktig en som inte går att värja sig emot. Som en elak tremänning som biter en när man sover.

 

Jag hörde en gång en liknelse innehållandes en värmländsk småstad som gick ut på att om Sverige vore en människa så vore denna stad rövhålet. Den man som sa det har en fru från just denna stad så jag antar att han vet vad han pratar om.

Jag har kanske inte tillräckligt stor erfarenhet av Kanada för att göra samma anatomiska liknelse på detta land men i skrivande stund är jag övertygad om att vår temporära hemstad Windsors placering på människan Kanada blir föga mer smickrande än tidigare nämnda kroppsöppning.

 

Efter att ha blivit omhändertagna som kungligheter av vår mexikanska väninna och hennes familj och härbärgerat i deras mycket vackra hus var det inte heller speciellt uppmuntrande att entra vår egen betydligt mindre luxuösa bostad.

Det lilla rucklet på prärien som vi kallar det drog ner oförtjänt många ovationer då det figurerade i bakgrunden på en bild jag publicerade föreställande en stark man i sina bästa år (läs Ekblom) i full färd med att forsla undan en enorm snösamling.

Sanningen att säga så är huset knappt värt sin vikt i begagnade potatisskal. Snickarna som byggde det har förmodligen varit berusade merparten av tiden och målaren blind, alternativt gravt synskadad, och vardagsrumsparketten böljar som ett hav i full storm.Vi får turas om att nysa för att inte riskera att rasera byggnaden och häromdagen sprack kökskranen efter att Carro tittat lite argt på det droppande otyget. Källaren för osökt tankarna till de ryska kärnvapenfabriker som brukar förekomma i agentfilmer. 

Detta om detta.

 

Vad angående Mexiko City då?

För att använda en mening skulle man kunna säga följande: Ofantlig rikedom och arm fattigdom blandas med oslagbar skönhet och extrem styggelse förpackat i en enda låda utan kanter.

 

Jag vill absolut inte avråda någon från att besöka Mexiko men även om jag hade fem fantastiska dagar så kan jag inte med gott samvete rekommendera någon att åka till Mexiko City utan att ha en kontakt på plats. Utan vår eminenta värdinna så vete fåglarna hur det hade gått.

 

De mest bestående intrycken är maten och trafiken. Födan var fantastiskt även om vissa av rätterna framkallade en vis känsla av att det kom rök ur öronen.

 

De tankar jag hade om att eventuellt hyra en motorcykel för att utforska staden slog jag ur hågen efter två minuter då jag insåg att ett sådant tilltag skulle leda till att jag skickades tillbaka till Sverige i en liten etta med lock.

Bilarna ligger tätare än två nakna pubertetseskimåer i en trasig igloo och den totala anarkin råder. Bilar, hästar, motorcyklister, försäljare som spatserar mitt i gatan och en och annan höna gör sitt bästa för att orsaka så mycket kaos som möjligt. Man kan tydligen få böter men det brukar gå att få ett rabatterat pris om man betalar direkt till polisen utan kvitto.

Givetvis kunde vi inte motstå att investera i varsin liten hatt!

Mexico City

Har hade jag tankt skriva nagra rader om hur det ar att vara i Mexico City men det var sa fruktansvart besvarligt med ett Mexikanskt tangentbord.

Kan saga sa mycket som att rusningstraffik har fatt ett helt nytt ansikte i min varld. Gront ljus betyder kor, gult ljus betyder tutta och kor, rott betyder blunda och kor.

Om ni inte forstar vad som star skrivet sa las igen och lagg till lite prickar over nagra bokstaver sa kanske det gar battre.

Aterkommer med mer uttommande rapport.

Att gå över gränsen

I morgon bitti, eller snarare i natt, börjar resan mot sombrerornas förlovade land Mexiko. Det ska bli riktigt kul förutom en enda sak. Vi flyger från Detroit och måste därmed återigen passera gränsen till USA. 

Det känns ungefär som jag tror, dock utan att veta som tur är, att det känns att bli försedd med handklovar och ögonbindel för att sedan bli korsförhörd av fyra grovhuggna män med varsin automatkarbin, lite halvnervöst helt enkel.

En amerikansk passkontroll kan verkligen konsten att få en oskyldig man att känna sig som en förbrytare.

Dessutom är jag alltid lika rädd att jag på grund av språkförbistring ska råka svara fel på någon fråga om jag har bomber i fickorna eller var nazist på 40-talet.

En sak är i alla fall säker. Om de här frågorna verkligen fungerar så måste terrorister vara väldigt ärliga:

Passkontrollanten: - Tänker du utföra några terrorhandlingar under din vistelse här i landet?

Terroristen: (Lätt rodnande och blygt karvande i marken med sin ena sko) - Äsch, du kom på mig. Jag visste att det skulle skita sig!

Vad var det jag sa?

Hittade den här länken på Aftonbladets hemsida.

Facebook-kontot kan kosta dig drömjobbet

Passar också på att med en viss känsla av förnöjsam bekräftelse reprisera ett inlägg jag skrev i oktober förra året:

 

Förbannade Facebook

Nu är jag arg. På riktigt.

Föremålet för min ilska är FF, alltså det Förbannade Facebook.

Jag är inte medlem, har ingen ambition att bli och jag ska erkänna att jag inte har stenkoll på vad detta egentligen är.

Enligt mig är det ett sätt att hålla kontakten med människor som man inte håller av tillräckligt mycket för att vilja bekosta ett telefonsamtal till, eller ödsla tid på att skriva ett mail till.

Vad jag däremot vet är att folk roar sig med att helt utan förbehåll lägga upp bilder på allt och alla till allmän beskådan på Internet. Bilder som för all framtid kan dyka upp när som helst. På en anställningsintervju, vid tillträde av ministerposter etcetera.

Nog tillhör det väl god sed att man inte trycker upp bilder av sina vänner när de är på lyset och tejpar upp på lyktstolpar i stan vilket är exakt samma brott mot respekt och integritet.

Jag vet också att även jag, trots mitt utanförskap, figurerar på flertalet bilder på Förbannade Facebook.

Helt utan min acceptans och utan att jag erhållit någon ekonomisk ersättning.

Nu har dessutom Förbannade Facebook med allt dess innehåll sålts till Microsoft och någon gök har blivit vederstyggligt rik.

Någon annan har alltså profiterat på bland annat bilder av mig som jag själv inte lagt ut.

Jag har sålt min själ till Djävulen utan att få betalt. Nej, det är ännu värre: Andra människor har gett bort min själ till Djävulen, eller nåväl, till Microsoft. Eftersom jag ännu inte sett att någon procent av försäljningssumman transfererats till mitt konto så är det jävlar i mig dags att börja fakturera de som tagit sig friheten att publicera bilder av undertecknad.

Debiteringslista enligt nedan:

1: Bilder där jag förekommer i centrum eller uppenbart är målet för fotograferingen, 1250 kr

2: Bilder där jag figurerar i bakgrunden utan att vara fotografens mål, 750 kr.

3: Bilder där kroppsdelar som bevisligen tillhör mig kan skönjas (ex. en arm, ett ben, ett knä, en axel och så vidare), 500 kr.

Superbowl

Sitter just nu och kollar på Superbowl, eller rättare sagt så är det mest reklam man får se. Jag gillar de flesta sporter men den här förstår jag mig inte på. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte hur den har kunnat bli så stor. 

En kille kastar bollen, den är i spel i sju sekunder och sedan ligger alla i en stor hög mitt på planen och längst ner ligger bollen. Sedan tar det några minuter att få igång spelet igen och då händer exakt samma sak. Ibland blir publiken helt vild och då beror det i regel på att någon lyckas springa några meter med bollen innan högen uppstår.

Att sporten är så populär i landet på andra sidan floden sett ifrån vart jag befinner mig tror jag har att göra med amerikanernas intresse av att vräka i sig mat under tiden man tittar på sport för det finns det gott om tid till då man ser amerikansk fotboll. 

Sju sekunders spel, ett par minuters mat och reklampaus.

För att göra det åtminstone lite spännande har jag bestämt mig för att heja på Giants. De leder just nu med 3-0, tror jag.

Om jag ska säga något om hur matchen har börjat så har de mest hoppat på varandra, jag antar att det kommer fortsätta så.

Saxade det här från Aftonbladet.se:

Superbowl i siffror

 17,8 milj. kronor

Priset för ett 30 sekunders tv-reklaminslag under matchen.

 9 timmar

Längden på FOX:s införprogram under söndagen.

 93,2 miljoner

Antal tv-tittare i USA som såg Super Bowl mellan Indianapolis och Chicago i fjol.

 5 procent

Rabatten om du redan innan matchen beställer boken ”19–0: The Historic Championship Season of The New England Patriots Unbeatable Patriots”.

 3 900 kronor

Priset för ett rum, per natt, på ett trestjärnigt hotell i Phoenix-området. Ursprungspriset: 1100 kronor.

 15 000 ton

Vikten på mängden chips som konsumeras under Super Bowl.

 12 675 kronor

Billigaste finalbiljetten på stubhub.com, USA:s ledande biljettförmedling på nätet.

 75 842 kronor

Dyraste finalbiljetten på stubhub.

 14

Antal slutspelssegrar i karriären för Patriots QB Tom Brady.

 3

Antal slutspelssegrar i karriären för Giants QB Eli Manning.

 24 timmar

Väntetiden på hemkörning av pizza från restaurangen Papa John’s i Phoenix.

 150 000

Antal fans som väntas invadera området kring arenan i Glendale.

 223

Antal länder som kan se matchen på tv.

 1

Antal lag som gått obesegrade genom en hel NFL-säsong. Miami Dolphins gjorde det 1972, över 17 matcher. Patriots kan bli det första laget att göra det sedan serien utökades till 19 matcher.

Smart, jättesmart...

Hur du bygger en bakfylla:

Inled med att runt tvåtiden åka till ett Whiskeydestilleri i sällskap med åtminstone tolv personer, ju fler desto bättre. Försäkra dig om att inte för många av dem gillar Whiskey. 

Gå en guidad tur med en guide som inte har en aning om någonting, det är viktigt att röra på sig för att skapa de rätta förutsättningarna för en riktigt bakfylla.

Slå dig ner för provsmakning, mottag tacksamt de övrigas glas när drycken inte behagar dem, om möjlighet finnes tag med en rugbyspelande engelsk kompis, dessa kan nämligen ordna påfyllning om förhållandena är gynnsamma, det är jättebra.

Gå sedan vidare till ett ölbryggeri som har provsmakning, smaka noggrant och mycket innan du köper med dig några flaskor.

Gå hem och drick några flaskor av ölen du köpte, gå sedan ut på lokal.

Se nu till att maximera blandningen för den perfekta bakfyllan genom att dricka några Gin & Tonic. Också väldigt bra.

Tacka vänligt nej när din flickvän undrar om ni ska gå hem. Tacka istället ja när din engelska rugbyspelande kompis undrar om ni inte ska gå till baren och dricka några Jägermaister. Kanske det fiffigaste av allt.

Jag lovar att ovanstående recept fungerar. 

Det är märkligt att man aldrig lär sig... 

Whiskeyprovning

Jössses, det här är försa gången jag försöker mig på att formulera ett inlägg då jag så att säg a inte är vid mina sinnens fulla bruk.

Jag vet att det har kretsat mycket kring alkoholhaltiga drycker på bloggen den senaste tiden men det är ju faktiskt helg.

Här i Windsor finns destelleriet där de tillverkar whiskeyn Canadien Club. Om detta inlägg är lite mer osammanhängande och obegripligt än vanligt beror det på att vi just kom därifrån.

Efter att ha deltagit i en guidad tur och vandrat i samma källarlokaler som Al Capone en gång gjorde så var det dags för höjdpunkten, provsmakning. 

Det slutade med att jag blev skitfull.

Alla tretton i vårt sällskap uppskattade nämligen inte drycken utan överlämnade sina glas till mig. 

Nu ska jag nog gå och lägga mig men i morgon jag ska fråga dom om vi inte kan göra samma sak nästa helg.

Världens enklaste sport

Golf måste vara världens i särklass enklaste sport. För något år sedan läste jag om en treåring som slog hole in one och nu händer det här:

92 år och nästan blind- slog hole in one

Dessutom kan man tjäna hysteriska pengar på det, jag har verkligen valt fel sport.

En får inte gå bet

Då kanske inte alla bloggens besökare är av värmländsk härkomst och därigenom inte bekanta med det värmländska språkbruket finner jag mig skyldig att förklara den dialektalt klingande rubriken.

 ”En” kan i värmländskan med fördel användas som substitut för ordet ”man” då det är fråga om person och inte kön, vilket alltså är fallet ovan. Då har vi försvenskat meningen så till den grad att man nu kan utläsa ”Man får inte gå bet”

 

Utrycket ”gå bet” är lite värre att förklara.

 

Utdrag ur Ekbloms värmländska ordlista:

 

Gå bet = Inte klara av, inte finna någon lösning.

 Han gick bet = Han lyckades inte lösa det, han stod handfallen.

Ordet kan också användas i fråga om person, t ex: Han är allt bra bet vilket får innebörden ”Han är verkligen ett riktigt klantarsle”.

Ordet får inte förväxlas med det något starkare utrycket misslyckande vilket i värmländskan uttalas ”det gick käpprätt åt helvete”, vilket har en betydligt mer negativ innebörd.

 

Vi har då kommit så långt att alla, åtminstone de flesta, har insett att rubrikens helt försvenskade innebörd blir ”Man får inte stå handfallen” vilket givetvis syftar på problematiken med det svenska vinet som jag presenterade under gårdagen.

 

Med lite kreativitet, tejp och för mycket tid kan man lösa det mesta. Vi går minsann inte bet.

Behöver jag tillägga att det svenska vinet och den svenska brieosten blev en succé?

Det var mycket intressant att iaktaga de olika dryckeskulturerna som möttes under kvällen. Tyskarna drack av det mesta som bjöds utan större urskiljning men hade nog mer uppskattat en öl och korvkväll. 

Fransoserna luktade, sköljde, smaskade och höll långa föredrag om sina viner och hur viktigt det är med rätt temperatur innan flaskorna öppnades. De vägrade dessutom dricka om de inte fick läsa på buteljerna först. De envisades dessutom med att bära ner vinet i källaren mellan varje påfyllning för att det inte skulle bli för varmt, vilka påhitt! 

Själv stod jag australienskorna närmast, vi resonerar ganska likartat:

Vi skiter i vad det är för sort, var tyst och få ur korkjäveln så fort som möjligt och när vi har fått i oss ett par flaskor kan vi börja snacka!