På´t igen

Precis när julen är överstökad och man trodde att det var klart för den här gången är det dags för nästa kapitel i boken ”Ursäkter att bli full”.

Om julen är den högtid som kommer näst sist på listan ”3500 saker jag tycker om” så är nyår det som finns bakom.

Då skall det firas att vi byter siffra i kalendern, TJOOHOO vilken grej. Helt otroligt. Inte.

Jag har så förbannat svårt att se det märkvärdiga i det som händer. Det har gått 365 dagar sedan det gick ett år senast, so what? Det händer ju varje dag!

Jag kan inte förstå att det faktum att jag måste investera i en ny kalender skall celebreras med ett stort jävla evenemang.

För är det nyår, då får minsann inget lämnas åt slumpen. Först och främst måste en nyårsdress investeras. Jag menar, vi skall faktiskt byta siffra i kalendern, det är stora grejer vi snackar om. Då går det inte att se ut som något patrask minsann.

Man har ätit grisarsle dagarna i ända (ursäkta ordvitsen, den var ofrivillig) och drömmer mardrömmar om mat, likväl skall frosseriet igång igen kvällen den 31 december.

Sedan skall givetvis året summeras över ett glas champagne. Det finns verkligen en anledning till att man bara dricker det vidriga smörjmedlet en gång om året.

När alla nyårslöften, som för övrigt endast är till för svagsinta människor som behöver lova saker i grupp för att ändå inte kunna hålla dom, är avlagda så börjar den stora nedräkningen.

Man kommer till noll, klockan slår ett par gånger. Någon fyrar av en raketjävel som man förhoppningsvis lyckas undvika att bli penetrerad av och 10 sekunder senare kan man konstatera att det är ett nytt år och att allt är lika jävligt som vanligt!

Carro säger att jag bitter. Tydligen var det inte avsett som en komplimang…

Gott nytt

Vargpojken

Att allt som står i tidningen inte är sant är knappast en nyhet för många.

Själv fascineras jag oerhört av de artiklar som är så befängda att de omöjligt kan vara överensstämmande med sanningen. Lika fascinerande är att se hur dessa artiklar är uppbyggda på ett sätt som gör att man nästan börjar tro på det som står.

De här texterna är i regel uppbyggda enligt samma mall.

Första regeln är att händelsen skall utspela sig i en liten, icke namngiven by väldigt långt borta, alternativt i en väldigt stor stad.

I texten finns i regel en eller ett par citat av icke namngivna personer som har i uppgift att styrka det som finns skrivet.

När jag nu tillträtt min tjänst som styrelseledamot i ledighetskommittén har jag tid att lusläsa varenda dagstidning och det är då man hittar de riktiga godbitarna.

Tror ni på följande som står att läsa i Aftonbladet?

Musiken hämmar effektiviteten

Dan före dan och givetvis blev det en repa på stan för att införskaffa de sista klapparna. Kaoset och paniken var inte så farlig som jag hade förväntat mig och jag såg även en del människor som verkade ha trevligt. Som i lugn och ro spankulerade på gator och torg och bara trivdes.

Vad är det för oskick att gå runt och vara i vägen om man redan har handlat klart sina julgåvor. Nu var problemet inte så stort eftersom dessa flanörer höll sig just på gatan.

Den kategori som var ute i shoppingsyfte höll däremot ett betydligt högre tempo, i alla fall mellan affärerna. Tyvärr har ju varje butik bestämt sig för att rofylld julmusik skall strömma ur högtalarna, något som har en mycket negativ inverkan på tempot och effektiviteten. Så fort dessa fridsamma toner nådde mina medmänniskors öron så saktade de in och började nästan röra sig i takt med musiken.

Tänk er själva att försöka bedriva en rationell shoppingrunda ihop med ett gäng som rultar fram i takt till stilla natt.

Kanske något för handlarna att tänka på till nästa år: Snabbare musik (alternativt ingen alls), högre fart på kunderna, effektivare handlande och mer klirr i kassorna.

Dubbelt så stor

Jag har hakat upp mig på en liten detalj och nu undrar jag vad ni tycker, eller för all del, hur det egentligen ligger till.

Om man säger att någon är hälften så liten, borde inte innebörden av den meningen bli densamma som om man säger att någon är dubbelt så stor?

Är ni med?

Att folk aldrig lär sig

Att folk aldrig lär sig.

Två dagar före julafton och staden är fullbelamrad med människor som i panik inhandlar de sista julklapparna.

Det är ett oskick att folk inte kan köpa sina julklappar i tid så att jag får vara ifred de sista dagarna när jag ska köpa mina!

Något som inte heller underlättade dagens övningar var gårdagskvällens bravader. Igår gjorde jag sista dagen på mitt nuvarande jobb, eller före detta eller hur det nu blir. Det hela avslutades med ett julbord tillsammans med mina nu före detta kollegor.

Ibland när hantverkare träffas på fritiden så händer det att de inmundigar ganska rikliga mängder alkohol. Så skedde igår och jag lovar att den där O P Andersson inte var till mycket hjälp under dagen.

Släng dig i väggen Rambo!

Jag är hårdare än Rambo, starkare än Schwarzenegger och snyggare än... än.. Sverker Olofsson (i mina bästa stunder iallafall).

Nu undrar ni kanske vad jag utfört för stordåd för att komma till denna insiktsfulla slutsats.

Svaret är att jag har städat.

Nu är det inte städningen i sig som gör att jag visualiserar mig själv sittandes i en grotta med pannband, hjärtklappning och svällande muskler. Det är snarare var jag har städat som får mig att uppnå en högre maskulin status.

Jag har nämligen attackerat området under min tvättmaskin.

Föga anade jag inför mitt anfall vad som väntade mig men hu vilka otäcka saker som bodde där.

Det är svårt att med ord beskriva vad som mötte mig när jag med stor fysisk ansträngning baxade undan vidundret avsett för vaskning av kläder. Bild väljer jag medvetet att bespara er.

Under maskinen hade nämligen ett fruktansvärt skräckinjagande monster förskansat sig i anfallsklar karateställning. Åsynen var så motbjudande att toaletten fick kväljningar.

Efter att ha beväpnat mig med diverse specialhandskar avsedda för dylika manövrar och en sprayflaska innehållandes så mycket kemikalier att det inte skulle ha förvånat mig om Greenpeace hade demonstrerat utanför mitt hus, lyckades jag efter lång och hård kamp övermanna den bestialiska amöban. För säkerhets skull slog jag ihjäl den ett par gånger innan jag gick in i närstrid.

Det är inte helt utan stolthet jag nu går till sängs med ett skinande blankt badrum.

The final countdown

Den stora nedräkningen har börjat.

Jag har sex dagar kvar att jobba på mitt nuvarande arbete. Nästa torsdag gör jag min sista dag och på fredag hålls en stor fest till min ära, även om chefen vill göra gällande att det är ett julbord.

Om 22 dagar åker jag till Kanada. Givetvis kommer jag att delge er mina äventyr här på bloggen.

Om inget oförutsett händer återvänder jag till Sverige den 15 mars. Med oförutsett menas att jag inte kommer hem om jag inte sett en björn. Eftersom jag börjar mitt nya jobb den 17 mars så har jag inte så mycket att spela på.

Givetvis har jag en reservplan som i det närmaste garanterar att jag kommer få se en björn. Den innefattar bland annat en jacka med stora fickor och en riklig mängd bacon.
Vad kan gå fel med en så raffinerad plan?

Vid närmare eftertanke: En hel del!

Skön kille

Om det här är sant så stiger Michael Schumacher ett par snäpp i mina ögon.
Rätt iskallt gjort.

Sen Schumacher körde själv taxin

Vad kan man tävla i?

Nu behöver jag hjälp igen.

Som jag tidigare har berättat om så har jag slutat spela innebandy, en sport jag varit aktiv i sedan jag var drygt tre äpplen hög. Nu är det inte saknaden av sporten som sådan som får mig att basunera ut ett rop på undsättning.

Det är avsaknaden av ett tävlingsmoment som börjar bli outhärdlig.

Detta har på senare tid tagit sig de mest drastiska utryck då jag börjat söka efter substitut i vardagen.

Idag till exempel tävlade jag mot en hiss på jobbet.

Vi körde ”försten ner från plan 4”.

Hissen vann och jag blev idiotförklarad av mina arbetskamrater.

Igår handlade jag mjölk hos min lokala ICA-handlare på det nya personliga rekordet 2 minuter och 23 sekunder. Det hade kunnat gå betydligt fortare men då hade jag varit tvungen att tackla undan några gamla tanter. Sådana tilltag kan leda till tidstillägg, personskador och polisanmälningar. Något jag i det längsta vill undvika.

Det jag vill ha hjälp med är alltså att hitta någonting jag kan tävla i så att mitt begär stillas . Har ni några ”vardagstävlingar” ni brukar ägna er åt eller några förslag på vad jag kan tävla i så meddela mig gärna.

Jag är öppen för alla förslag utom tennis. Den idrotten kommer nämligen överst på min lista över sporter jag inte behärskar.

Nu är det jul igen!

Det här är ett inlägg som handlar om julen. Jag skrev det ifjol men eftersom julen går ut på att man ska göra samma saker som föregående år väljer jag att reprisera det.
Känsliga läsare och väldigt hängivna julfirare varnas!

Jaha, då var det dags igen.
Har försökt att blunda länge nog nu men nu är det ohållbart. Ända sedan början av November, i vissa fall tidigare, har det varit nästintill omöjligt att vistas inom tätbebyggt område utan att översköljas av tomtar, glitter, stjärnor och julerbjudanden med shopping till julpriser.

Reklamutskick med tomteskägg och julblommor.Överallt dessa erbjudanden: Köp tre, betala för en halv! Köp nu,betala till midsommar! Köp nu, betala aldrig och inte då heller!. Jag måste säga att det står mej upp i halsen. Handeln skyr inga medel alls för att locka ner oss i kommersialismens allra största säck, nämligen Julhandeln.

Varje år slår julhandeln rekord, handlarna gnuggar händer och knyter igen säck efter säck och kronofogdemyndigheten nyanställer.

Ni kanske redan har märkt det och jag ska inte förneka, jag är ingen vän av stora högtider. Jag slutade dessutom tro på tomten redan i 19-års åldern då jag knäckte extra som sotare och insåg att en så tjock man aldrig skulle ta sej ner genom en vanlig villaskorsten.

Börja nu inte skylla denna något negativa inställning till Julen på snålhet, social inkompetens eller en tragisk uppväxt. Sanningen är iochförsej att jag är ganska snål men jag uppfattas ändå som ganska generös av dom flesta samt inte mindre än normalt socialt begåvad och min barndoms jular är något jag minns tillbaka på med glädje. Fina presenter god mat och trevlig stämning.

Även Lucia var något som jag tyckte var väldigt trevligt, speciellt i 15-16 års åldern. Det kan kanske bero mer på en parad av söta flickor i nattsärk än stämningsfull skönsång och saffransdoft, men ändå!

Så vart tog då den där lille killen vägen som så spänt låg och vred sej i nyfikenhet varje år den 23 december och som glatt studsade upp tidigt på julaftonsmorgon och utropade ett tydligt "God Jul" till allt och alla och som på kvällen somnade lycklig, mätt och nykter. Den killen har förvandlats till en ung (nåja) man (nåja), som med stress och fasa ser fram emot det som kallas julefrid.

För att kunna njuta av denna "julefrid" krävs dock att man är ute i mycket god tid med alla sina julbestyr, om inte löper man stor risk att bli inblandad i ett tretusenmannaslagsmål dagarna före jul då folk inte skyr några medel för att komma åt dom sista julklapparna, man trängs, slåss, sparkas, bits, hotar och själ,bränner, skövlar och löper amok samtidigt som man nynnar på en munter sång om en stackars missbildad ren som varje år måste springa jorden runt med en stor slädde på ryggen för att undkomma mobbning och glåpord från sina renkompisar.

Lås in gamla och barn för ska man överleva den sista julruschen, då gäller det att vara både listig och stark.
För dom som lyckas överleva den sista ruschen väntar dock en diger belöning. Då får man delta i ett frosseri bland alla tänkbara läckerheter såsom anjouvis (Jag bryr mej inte hur det stavas bara jag slipper äta denna djävulens avföda), surkål och blött bröd doppat i avkok på grisarsle, MUMS!

När detta frosseri avlsutats gäller det att fort som fan, stönandes och pustandes efter all mat, inta den bästa platsen i soffan så att man inte missar något av Kalle Anka eftersom man bara har sett det varenda år i hela sitt liv och kan varenda replik. När det är slut är alla så trötta att det gäller att snabbt som ögat dela ut klapparna innan någon faller i sömn. Sedan ska man hitta kvitton på allt man köpt eftersom hälften av grejerna inte passar, har fel färg eller redan finns i hushållet.
Är inte julen underbar!

Kan jag kasta mössan?

Nu behöver jag hjälp.

Fallet är nämligen sådant att jag inför min temporära emigration till Kanada, är i full färd med en mycket omfattande städning av min bostad.

Jag är helt skoningslös i min framfart. Gamla kläder slängs, sådant som inte använts på länge kastas utan förbehåll och saker som jag tror att jag kanske kommer använda någon gång kasseras även de. Jag kör benhårt på mottot att nostalgi är för bakåtsträvare och resonerar enligt devisen att de minnen som man måste ha symboler för att erinra sig inte är minnen värda att komma ihåg.

Den tanke som slår mig är att om man bara hade det man behövde skulle man ha väldigt mycket plats över och det skulle vara lättare att hålla ordning på sina attiraljer.

Nu till min fråga.

Vad ska jag göra med min studentmössa som jag hittade längst ner i en påse?

Jag har förstått att den allmänna uppfattning som råder är att denna hatt har ett enormt symbolvärde och något som jag borde vara stolt över. Att det vore en skymf att kasta denna extremt fula huvudbonad som endast visar att jag, liksom 99 procent av medborgarna i min ålder, har gått i ett gymnasium.

Någon har sagt att den kan vara kul att ha. Kul? Jag har inte skrattat en gång när jag har tittat på den.

Hänga den på väggen är inte aktuellt, då kan jag lika gärna hänga upp mössan jag hade sista dagen på lekis. Eller kepsen jag hade första skoldagen.

Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer använda den igen och således vore det korrekta beslutet att helt enkelt lämna den i containern för brännbart. Eller är det ett så imbecillt handlande och ett så stort brott mot rådande uppfattningar att jag kommer stöttas bort i samhället?

Tänk om..

Sverige, Spanien, Grekland och Ryssland.
Om det gått någon förbi så är det Sveriges grupp i EM nästa år.

Jag tänkte för ett ögonblick att det såg ganska bra ut. I alla fall tänkte jag att det kunde ha varit betydligt värre.

Tänk om det blir ett svenskt avancemang och en sommar med sol, fotboll och öl.
Tänk om vi får se ett tok- offensivt Sverige. Tänk om Lagerbäck chockar med en 4-3-3 uppställning med Berg, Zlatan och Elmander på topp.

Men så kommer jag att tänka på Daniel Andersson, spöregn och avslagen Zingo. Allt kan faktiskt gå åt helvete fast det såg så bra ut.

Det är alltid värst första gången

I lördags var jag på hockey i Kinnarps Arena.

Senast jag var där fick jag bevittna Färjestads mirakelvändning från underläge 3-2 till seger, på en minut. Jag minns att det var en nervpers utan dess like.

Jag brukar inte bli nervös men jag måste erkänna att jag även vid helgens besök kände av en viss nervositet. Nu var det inte matchens utgång som oroade mig utan snarare min egen prestation eftersom jag var där på uppdrag av Värmlands Folkblad.

Det var första, och kanske också sista, gången jag gjorde ett reportage från en elitseriematch och det är ju alltid lite pirrigt med premiär.

Det hela förlöpte dock utan incidenter. Alla var snälla mot mig på pressläktaren, jag hittade till omklädningsrummen efter matchen och jag fick ihop ett par artiklar.

De finns att läsa i måndagens VF och www.vf.se