Musik i luren

Många äro de tingestar som kan locka mitt vredesmod till dess yttersta spets. En av dessa tingestar är det fenomen som på senare tid börjat smyga sej in i var mans mobiltelefon. I väntan på att den person man söker skall bemöda sej med att lyfta luren så tvingas man lyssna på en låt. Jag vill inte höra någon låt, jag vill höra ett klassiskt jävla tut.

Om låten är dålig, vilket den oftast är, tvingas jag sitta där som ett fån ända tills människan i fråga lyfter luren, alternativt ett mobilsvar går igång. Jag kan då ha ägnat en minut av mitt liv åt att lyssna på en låt jag tycker är kass.

Denna modernisering kan även bidraga till att genanta situationer uppstår i det fall låthelvetet dessutom är trallvänligt. Då sitter man där som en idiot och hummar lite förstrött och vips så får någon för sej att svara. Det är då inte så lätt att helt abrupt avbryta sitt hummande och försöka fokusera på det ärende samtalet egentligen gällde. Man har alltså inlett konversationen med ett ”humm”. Vad ger det för intryck?

Förbjud detta ofog omedelbums!