I fäders spår för framtids segrar

Drygt två veckor har passerat sedan min krampande kropp gled under skylten förtäljandes rubricerat budskap.

Krampen har släppt, blåsorna i händerna är borta och som med allt annat som är lite bökigt under tiden det utförs så minns jag nu bara det positiva.

Glömd är trängseln i första backen.
Glömd är trängseln första milen.
Glömd är trängseln andra milen.
Endast konturer av den jättelika blåsa som prydde min handflata återstår.

Istället minns jag solsken, vidsträckta myrar och gnistrande snö.
Istället minns jag hur mina alldeles för dyra Madshusskidor gled näst intill friktionsfritt i de välpreparerade spåren efter att mitt vallateam Persson återigen gjort en heroisk insats med belagen.
Istället minns jag känslan av att glida under ovan nämnda skylt efter att ha kämpat mot krampen i ungefär tre mil, bara en gång tidigare har jag varit lyckligare över att se en målställning och den ställningen stod i Kalmar.

Perssons eminenta vallning, det faktum att jag kände mig oövervinnlig de första sex milen, vilket förvisso överbevisades de sista tre, samt känslan att det här måste jag göra igen och snabbare är emmellertid de starkast bevarade intrycken.

Mot Mora

I fäders spår för framtids segrar.
Att min far skulle ha något med spåren att göra betvivlar jag starkt och även att det ska leda till några framtida segrar ställer jag mig tvekande inför. Likväl är det med tillförsikt jag blickar fram mot söndagens masstart i det lopp som sitter så djupt rotat i den svenska folkhemssjälen.

Frågan är om det är någon tävling som fått ett så enhälligt och nationellt erkännande som mandoms, och för den delen även kvinnodomsprov som Vasaloppet. Trots att det enligt mig finns betydligt värre fysiska strapatser att ge sig i kast med så är traditionens makt stark i ärendet och att åka nio mil på skidor är under inga som helst omständigheter en promenad i parken. Det kräver sin man och kvinna.

På söndag är det dags för mig att förhoppningsvis bli en av de männen och kvinnorna, eller framförallt männen då varken tid eller vilja, och kanske inte heller de kirurgiska redskapen, för ett könsbyte i Oxberg finns till förfogande.

Jag minns när jag som litet gossebarn bänkade mig framför TV:n och följde den spännande tätstriden i parallell med de frostbitna skägg som utan större stress inmundigade blåbärssoppa framför kamerorna. Att jag sedan inte hade ro i kroppen att sitta i soffan någon längre sammanhängande tid eller för den delen någon annan i familjen heller så skulle likväl televisionsapparaten stå på.
Så tror jag det är i många rödmålade stugor med vita knutar runt om i landet den första söndagen i Mars, förmodligen också i andra boendeformer och sådana med alternativa färgval på klimatskalet.

Om tanken på att själv en dag ge sig i kast med att tillryggalägga sträckan Sälen-Mora föddes i den bruna skinnsoffan i det röda huset med de vita knutarna vet jag inte, förmodligen var det senare.

Nu är det i vart fall dags att ge sig i kast med det mest folkliga hjältedåd som jag ser mig kapabel att utföra.
Mot Mora!