Glesbygdsromantik

Kung Bore tycks ha svingat sin kallaste stav och slagit ett järngrepp runt det lilla landet i norr, hans isande andedräkt skär genom ben och märg. Personligen har jag lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till detta, även jag kan tycka att vintern är kall och mörk i allmänhet och rent förjävlig i synnerhet.

Samtidigt är den en ganska given förutsättning för ett av mina favoritsätt att trötta ut mig själv på. Det är svårt att åka skidor utan vinter.

Min inställning blir således att ska det vara vinter så ska det vara rejält. Riktigt rejält! Det ska vara så kallt att om man spottar ska det ha frusit till is innan det når marken. Det ska vara så mycket snö att taken sviktar och man får skotta ut sig genom ytterdörren. Skinnsättet i bilen ska ha en temperatur som gör att skinkorna blir djupfrysta vid minsta beröring. Skägget ska vara så fullt av frost att man ser ut som en valross. Det är ju det jag vill. Det ska vara hårt och stärkande så att vi verkligen får bita ihop.

Det finns något imponerande i att vi gör det, år efter år, vi biter ihop. Vi gnäller ibland, mest för att vi kan, men lika förbannat så biter vi ihop. Vi drar mössan över öronen, lindar in oss i filtar och eldar i våra brasor.

Det finns en slags romantik i det. Att elda i en brasa. Att sitta på golvet, helst på ett skinn från något mjukt djur, framför en öppen spis och peta in kubbe efter kubbe av den handhuggna veden som man i sitt anletes svett och med svår möda fördelade i lagoma bitar med en slö yxa med sprucket skaft på sommarens allra varmaste dag.
Det är glesbygdsromantik.

Grej of the day

Jag tycker egentligen att amerikansk fotboll är en oerhört märklig sport i alla avseenden men det här är verkligen störtskönt gjort.

Årets fint?

En dag i november

Jag sitter på ett värdshus någonstans i det som oftast benämns som nordvärmland. Mitt ursprung gör dock att jag själv gärna betecknar det som mellersta Värmland, mina ringa geografiska kunskaper till trots är jag övertygad om att den benämningen är mer korrekt. Det finns väldigt mycket Värmland norr om det som brukar inrymmas i utrycket norra Värmland.

Kanske borde vi kalla det för Centralvärmland, mellanvärmland känns lite nedlåtande på något sätt. Centralvärmland har en tyngd och värdighet som jag tycker området förtjänar.

Som dagens rätt på det lilla värdshuset kan man välja på dillstuvad potatis med falukorv, följdaktligen har jag valt det. Jag sitter vid ett bord i hörnet på det lilla rummet. Gästerna är få och de flesta verkar känna varandra, eller rättare sagt: De övriga fyra känner varandra och verkar även mer än ytligt bekanta med personalen. Jag ägnar det faktum att det är lunchtimme och endast fem gäster en tanke, den överslagsberäkning över lönsamhetsgraden i verksamheten som börjat formera sig i huvudet kväver jag i dess linda. Jag noterar istället att personalen inte har sedvanlig klädsel utan i det ena fallet jeans och träningsoveralljacka och i det andra fallet samma benbeklädnad fast med en skjorta. Jag funderar över vad kökspersonalens kläder säger om kvaliteten på värdshuset men kommer inte till någon slutsats och låter det också bero.

När jag med viss motvilja stoppar in den första biten potatis, som förövrigt ligger precis i gränslandet för att dialektalt förvandlas till ett jordäpple, fast med uttalet joläppel, slår det mig att stället kanske är stängt och att jag klampade rakt in i en familjemiddag. Den öppna dörren och acceptansen för min beställning räcker dock för att jag även ska låta den tanken falla. Jag förstår ändå att det förmodligen var därför jag valde hörnet, medvetet eller omedvetet, jag vill inte störa ifall att de helt enkelt hade glömt att låsa dörren.

Jag funderar plötsligt på hur jag hamnade här, ensam en torsdag på ett pittoreskt världshus vid en europaväg. Och hur jag blev den jag är, eller den jag är på väg att bli. Jag antar att det är en ständigt pågående metamorfos som pågår ända tills den dag då man flyttar in i en etta med lock, jordvärme och taskig belysning. Förmodligen är det först då, eller åtminstone precis innan, man vet men man är, eller vem man blev, eller vem man var. Men vet man varför?

Jag tänker att det förstås började med att jag föddes. Det är en sanning men med modifikation. Det började egentligen med att mina föräldrar föddes. Redan där känner jag att resonemanget kommer bli långt och fantastiskt invecklat. Jag drar också slutsatsen att sannolikheten för att just jag ska sitta just här och just nu och äta just dillstuvad potatis med just falukorv är väldigt låg.

Jag nöjer mig med att konstatera att anledningen till att jag sitter just här, just nu, och äter just dillstuvad potatis beror på att jag för nästan tio år sedan bröt foten.
Hur jag än försöker så kommer jag inte runt det, hade jag inte brutit foten hade jag inte suttit just här, just nu.
Vart hade jag suttit då? Hade jag ändå ätit dillstuvad potatis och falukorv just idag. Nu är det inte den dillstuvade potatisen som är pudelns kärna i det hela utan den får betraktas som en metafor för egentligen allt som händer oss.

Jag funderar vidare över detaljerna och kan inte låta bli att undra över hur mycket de små och till synes obetydliga incidenterna påverkar resten av livet. Vad händer med återstoden av mitt leverne om jag tar en annan än den vanliga vägen hem? Hur hade mitt liv sett ut om jag brutit armen istället? Vad sker om jag lämnar in lottot på tisdagar istället för fredagar? Blir det någon skillnad om jag köper päron istället för äpplen? Vad hade hänt om jag inte stannat och ätit lunch just här? Hur hade det sett ut om inte jag och just den människan råkat befinna oss på samma plats just då?

Ovanstående ska absolut inte tolkas som att jag är missnöjd, tvärtom, men det är ändå intressant om än omöjligt att spekulara i vad som hänt om jag inte brutit foten.

Jag konstaterar att det nog är ovanstående som kallas slumpen. Men kan det vara så enkelt? Och varför har jag haft sådan tur med min slump och fått förmånen att träffa alla fantastiska människor som jag faktiskt träffat?

Den dillstuvade potatisen är slut, jag reser mig och går till min bil. Jag väljer att ta till höger i korsningen, hur påverkar det beslutet resten av livet?

I november ska man inte sitta på små världshus och grubbla, jag tror man löper en veritabel risk att bli katastrofalt galen då.

Rojalistiska skandaler och fysiska experiment

Mycket vatten har runnit under Klarälvens broar sedan något skrevs på denna internets mörka bakgård.

Tiden har fullkomligen rusat iväg de senaste månaderna och de senaste dagarna har jag reflekterat över att vintern verkar ha gjort sitt intrång. Men som någon mindre optimistisk livsåskådare presenterade fenomenet: "Det är inte tiden som går fort, det är livet...."

Anledningarna till att bloggandet prioriterats ner är flera och kombinerade. Mycket av tiden som återstår av veckorna efter att ha avhandlat de 40 timmars förvärvsarbete som mitt anställningsavtal förbinder mig att utföra går åt till träning och diverse andra göromål, ungefär som vanligt alltså. Förutom det så har vissa omständigheter gjort att en ansenlig procentuell del av helgerna har tillbringats på annan geografisk ort än min hemvist.

***********
Jag börjar bli gammal, tecknen blir fler och fler och förutom att min hårbotten blir mer synlig för var månad så har mitt ena knä bestämt att innebandy inte är till för män i min ålder.

***********
Löpning rakt fram protesterar dock inte kroppen mot nämnvärt ännu. Förutom Lidingöloppet som jag hasade mig runt på dryga 2.27 så har jag och Ingenjören lyckats muta in två tider i veckan då vi bedriver träning ihop. Vi har också utfört vissa fysiska experiment och kan efter noggranna studier, där Ingenjören agerade testperson och skickades utomlands i sju dagar, konstatera att en veckas ohämmat fylleri i Polen inte är positivt för dagsformen.
Ett stort tack till Ingenjören som utan förbehåll lånade ut sin kropp till vetenskapen för att bringa klokenskap till mänskligheten.

***********
Det tycks som att vi fått en rojalistisk skandal här i Sverige. Eftersom jag haft förmånen att intervjua Hans Majestät under min korta och spikraka karriär som journalist och fann honom mycket sympatisk och trevlig så skulle det kännas väldigt plumpt att utstöta lustifikationer kring det inträffade men tyvärr kan jag inte låta bli, det så kallade försvarstalet var bland det roligaste jag hört.
Det mest intressanta var givetvis inte vad monarken sa utan det han inte sa. Tillexempel så sa han att han inte kunde recensera en bok han inte läst strax innan han berättade att det hände för länge sedan och att han vänder blad. Han sa inte "-Jag dementerar alltsammans och det är självfallet rena falsarier".
Väljer man att plocka delar ur utsagon så påtalade också kungen att han inte kan läsa böcker men nu får man ju inte plocka lösryckta fraser ur sitt sammanhang hur som helst.

Det kungen egentligen sa mellan raderna var att allt är sant och att han erkänner utan omsvep.
Egentligen tror jag han ville säga: "Allt är sant och jag hade självfallet skitkul"... Men det är bara vad jag tror.
Det ska bli intressant att höra om han har någon kommentar när han hört boken.

*******

Förbannelsen som vilar över alla fordon jag kommer i besittning över verkar inte bedarra, snarare eskalera. Nu behöver jag inte ens sitta i bilen längre för att den ska demoleras, det räcker med att jag parkerar den så löser någon medtrafikant resten...