Saft efter före

Den senaste tiden har det mesta här på bloggen kretsat kring mitt nyfunna favoritintresse längdåkning. Mitt förhållande till aktiviteten i fråga har närmast utvecklats till en kärleksrelation och jag går ständigt runt med en längtan att få dra på mig pjäxorna.
Anledningarna till detta tror jag är flera.
Dels går det att utföra allena vilket passar en introvert och cynisk ensamvarg med skeptisk och bitter livsåskådning. Ensam i en skog, där gör jag mig som bäst.
Dels är det en aktivitet som i direkt motsägelse till föregående mening faktiskt är väldigt trevlig i sällskap och den enda sport förutom fotboll som är kul att utföra i grupp. Okej då, racketsporter är också roligare om man är fler än en, speciellt badminton.
Dessutom får man ha underställ och vara utomhus och det tycker jag är jätteroligt.

Efter lördagens kvällspass med tekniktips från Den Lugne så tyckte jag mig skönja en personlig utveckling i horisonten. Stärkt av detta var det med tillförsikt jag igår packade in skidorna i kupén på min kalsongblå Saab och satte kurs mot skidspåret.

Jag hade nämligen förärats möjligheten att få följa med Den Lugne och Den Lugnes sambo på en tur i pannlampans sken. Här bör poängteras att Den Lugne har åkt fler mil med skidor än jag gjort med bil och Den Lugnes sambo har tillhört den yppersta eliten i kanot samt genomfört ett Vasalopp på en mycket imponerande tid. Kort sagt är hon alltså något inihelvete stark. Med på turen fanns också en brun och mycket konditionsstark hund. Och så jag, ett tekniskt missfoster med gubbstel och felkonstruerad kropp för de flesta idrotter.

Efter ungefär 500 meter kunde jag konstatera att den utveckling jag nämnde i förra stycket kändes lika bortblåst som ett påfågeldun i en tromb. Jag fick ta i för pung och fostervatten för att förmå skidorna att överhuvudtaget röra sig och glidet var i det närmaste obefintligt. När karavanen tog paus och Vasaloppsåkerskan bjöd oss på varm saft passade jag på att lite försiktig föra på tal att det nog gick lite tyngre nu än senast.
Den lugne tittade bara på mig och sa:
- Tror du, har du märkt att det snöar?

Tydligen har nysnö en mycket negativ verkan på föret och även de rutinerade rävarna upplevde en större tröghet. Dock kan tydligen en smula teknik minimera ansträngningarna enligt Den Lugne.
Trött blir man ju aldrig men soffan var ovanligt inbjudande vid hemkomsten.
Trots att en större ansträning än normalt tarvades så gav turen mersmak och jag hoppas att jag får följa med det hurtiga paret någon mer gång.
Jag har dock en del att lära om skidåkning, tillexempel hur man egentligen gör när man värmer saft.