Den rumänske spelemannen

Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta inlägg då jag redan nu vet att svaret på den fråga som kommer presenteras i slutet av inlägget är jakande.
Förmodligen är detta att betrakta som en slags bikt och kanske hyser jag större förhoppning om att lättare tas till nåder den dag Sankte Per ställer intrikata frågor om jag på detta sätt erkänt mina brister och tillkortakommanden.

Ibland när jag beger mig till mitt lokala närköp så får jag den stora äran att göra entré genom de helautomatiska skjutdörrarna ackompanjerad av dragspelsmusik.
Detta tack vare en liten rumän som sitter på en pall och flinkt manövrerar sitt handklaver. Att han är liten har jag egentligen inga belägg för, jag kanske bara upplever honom som liten just för att han sitter ner.
Framför honom står en liten skål. Skålen kanske egentligen inte är så liten utan att jag bara upplever den som liten för att rumänen egentligen är ganska stor fast jag upplever honom som liten...Skit samma, det är egentligen inte hit jag vill komma.
I den lilla skålen får man lägga pengar om man tycker att han spelar fint. Jag tycker att han spelar fint men jag lägger ändå inga pengar i den lilla skålen.
Nu tänker ni säkert att jag är en snål jävel. Det är jag också men det är faktiskt inte av monetära skäl jag undviker att sponsra denne ihärdige speleman.

Framför hans pengabunke finns en lapp där det står att han samlar in pengar för att kunna åka hem till Rumänien. Men jag vill ju inte att han ska åka hem. Jag tycker att han är ett trivsamt och piggt inslag i vardagen som förgyller helhetsupplevelsen av en så banal sak som att införskaffa matvaror.

Anledningen till att jag inte ger honom några pengar är helt enkelt att jag uppskattar hans existens så mycket att jag vill ha honom kvar där på sin pall med dragspelet i högsta hugg.

Är det jävligt själviskt tänkt?