Det är märkligt

Människor är i sanning väldigt intressanta djur i sina beteenden.

Igår gjorde jag någonting som strider väldigt mycket mot min generella inställning till egentligen allting. Jag är nämligen i grund och botten en oerhört snål man och enligt mig själv så för jag ett tämligen asketiskt leverne.
Igår vidtog jag en handling tvärtemot dessa två grundstenar. Detta då jag efter en hård förhandling och en mycket avancerad prutning där jag höll låda oavbrutet i cirka femton minuter, rabblandes en massa besvärliga ord som jag inte begriper innebörden av, gjorde slag i saken och köpte en soffa. Min snålhet till trots hällde jag alltså en säck pengar över en möbelfirma och dessutom på en sak som är till för att sitta i.

Nu har jag iochförsej irriterat mig över min insjunkna vardagsrumsmöbel i fyra år så det var kanske på tiden. Det är här det intressanta i det mänskliga beteendet kommer in.
Jag har alltså besvärats av åsynen av min nuvarande mysanrättning i mer än 200 veckor och när säljaren meddelade att han trots den runda summan han täljt ur ryggmärgen på mig med en slö morakniv inte kunde leverera soffan förrän om sex veckor höll jag på att gå upp i atomer.

Jag hade ingen som helst förståelse för detta och tyckte att han kunde gått ut på lagret, slängt upp soffan på ryggen och burit hem den till mig direkt. Det funkar tydligen inte så.
Nu kan jag knappt vistas i vardagsrummet på grund av den fula möbeln.
Funderar på att kasta ut den och åka till statoil och köpa en campingstol som temporär lösning.

Är det inte märkligt? När man väl bestämt sig då ska det ske omedelbums, helst snabbare. Är det bara jag som är så här eller är det ett vedertaget beteendemönster?

Avslutningsfest med en dubbelnatur

Igår utspelade sig den årliga avslutningsfest som alltid kröner säsongen för alla som är involverade i den eminenta föreningen Skattkärrs IK. I år var det hela ännu mer speciellt då klubben firade sitt 25-års jubileum. Efter att på förmiddagen ha spelat en uppvisningsmatch mot de herrar som en gång grundade föreningen vankades ett hejdundrade kallas.

Det hela var en mycket trevlig tillställning och jag måste även nämna, med viss stolthet i rösten, att jag fick den stora äran att ta emot priset som Årets spelare. Tack alla lagkamrater!

Det hela hade kunnat vara en fulländad kväll om det inte varit för en av mina lagkamrater, vi kan kalla honom R vilket är begynnelsebokstaven i hans förnamn. R är vid första anblicken en mycket sympatisk man. Han har förärats med ett fördelaktigt yttre, han är intelligent, mycket verbalt begåvad och besitter en oerhört stor social kompetens. Han kan prata med de lärde på de lärdes vis och med bönder på bönders vis. Han är helt enkelt en riktig svärmorsdröm som bor med sin vackra flickvän i en av Karlstads mer fashionabla stadsdelar. Kort sagt så verkar han på ytan vara en sann förebild och en värdig representant för det manliga könet, en riktig avelsprodukt.

Han verkar helt enkelt vara för bra för att vara sann, så är också fallet. Tränger man innanför den välputsade ytan så finner man djupt därinne en helt annan människa som är mycket ond, R är en dubbelnatur utan dess like och varje psykologistuderandes våta dröm att använda som underlag i ett examensarbete.
För att nämna någon av hans gärningar kan berättas att han med berått mod och i stor vrede avlivat en hel tomtefamilj i porslin genom att på ett mycket makabert sätt avskilja kropp från huvud.

Liksom de flesta psykopater så kommer R undan med sådana här handlingar. Trots att han blev ertappad på bar gärning när han skändade självaste tomtefar så gör hans osvikliga charm att ingen kan känna någon harm och R:s handlanden betraktas som oskyldiga pojkstreck.

Igår hade R utsett mig till sitt offer. Jag tror och hoppas innerligt att hans mörka planer inte innehöll att han skulle behandla mig på samma oömma sätt som den tidigare nämnda tomtefamiljen men man kan aldrig veta helt säkert med R, det gäller att vara på sin vakt. Däremot hade han bestämt sig för att omintetgöra alla mina möjligheter till fysisk aktivitet denna gudsförgätna söndag, och förmodligen även inledningen av nästa vecka. Detta genom att fylla min av alkohol redan hårt tärda kropp med gigantiska mängder rödvin. Tyvärr genomskådade jag hans lömska planer och mörka sinne alldeles för sent, och dessutom, när R insisterar går det inte att säga nej. Säger R att det är en bra ide att börja bälja i sig rödtjut en sen lördagsnatt så litar man på honom. Det är sån han är.

Därför skyller jag min tvivelaktiga dagsform på R och vill passa på att varna alla andra för denna på ytan så charmiga killes dunkla sinneslag. Samtidigt skattar jag min lyckliga stjärna för att hans mest morbida tankar förblev just tankar och att jag slapp möta samma öde som tomtefar.

Jag ber om ursäkt!

Förlåt karlstadbor, värmlänningar, mellansverige och kanske hela landet.
Det här är mitt fel och jag tar på mig hela ansvaret för det inträffade och formerar min kropp i knästående ställning och hoppas på er förlåtelse.
Älska mig som mest när jag förkännar det som minst.

Jag pratar förstås om snön och min enda ursäkt är att jag var förblindad av kärleken, den kärlek som ni kan läsa om genom att använda er scrollknapp i vertikal riktning.

Jag har nämligen lagt ut en försäljningsannons på den motorcykel jag förnärvarande står som ägare för. Man behöver inte vara något stort geni för att lista ut att denna typ av fortskaffningsmedel inte blir mer attraktiva på marknaden när det är två meter snö på marken. Förmodligen har jag glömt att offra något till vädergudarna inför annonserandet vilket tydligen inte sågs med blida ögon och bestraffningen lät ej vänta på sig.
Tråkigt bara att det även drabbar er andra.

Det svänger fort

Igår var det lördag med allt vad det innebär. I det Ekblomska hushållet innebar det just denna helg att en febril aktivitet utbröt redan 07.30. Då rattades P4 in på den minimalistiska musikanläggning som pryder ett av hyllplanen i IKEA-möblemanget och "Ring så spelar vi" fick ackompanjera en heroisk städinsats som såg sitt slut först framåt lunch.
Detta var ett mycket moget och bra beslut, ett handlande värdigt en man i min aktningsvärda ålder. Jag kände mig både stark och vuxen.

Ganska exakt femton timmar senare hade jag förflyttat mig cirka 300 meter i västlig riktning. Skurhink hade ersatts av glas och även innehållet var av annan karaktär än det som vanligen ryms i en städhink, eller det vete fan förresten.
Med facit i hand var det inte ett fullt lika moget beslut som det tidigare då någon bestämde att det var en ypperligt fin idé att dricka kall starkvinsglögg ur saftglas. Den temporära skimären av mognad, vuxenhet och vishet rann av i samma takt som glöggen inmundigades, det svänger fort. Jag söker tröst i det faktum att det var de som var betydligt äldre än mig som läppjade friskt på glasen, dessutom med betydligt större frenesi.

Imorgon är det äntligen måndag, då kör vi!
Någon sa en gång följande: "Gårdagen kan vi inte få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora". Det är vackert och om jag inte erinrar mig helt fel så var det Lyndon B. Johnson som uttalade dessa bevingade ord, jag önskar att det hade varit jag.

• Söndag är synonymt med Beckfilm i fosterställning. Men vad hände idag? Gunvald skall väl inte sluta på riktigt.

• Förövrigt anser jag att det borde vara strängeligen förbjudet och ålagt med dryga bötesbelopp, eventuellt även fängelse, att i sin mobiltelefon ha en melodi som den uppringande parten tvingas lyssna på i avvaktan på att marodören med oskicket i fråga skall behaga trycka på svarsknappen.

Förälskad

Nu är det kört!
Jag har gått ner mig i kärlekens bottenlösa träsk och inträtt i ett närmast religöst tillstånd av förälskelse. Jag försökte motstå in i det längsta men kunde till slut inte undgå att hänföras av den något ovanliga kombinationen av skönhet, obändelig charm och råstyrka.

Ni vet säkert hur det känns, det pirrar i kroppen, det bultar i bröstet och koncentrationsförmågan lyser med sin frånvaro då det är omöjligt att tvinga sina tankar till något annat än föremålet för kärleken.

Det bästa med det hela är att jag tror att kärleken är ömsesidig, det fanns en slags magi i luften när vi möttes denna kyliga torsdagseftermiddag. Vi fann varandra direkt och jag fick tygla mig rejält för att kväva de uppbubblande impulshandlingar som föresvävade i mitt inre, jag kunde nästan höra en röst som sa"-Ta med mig hem, här och nu".

Så här ser föremålet för förälskelsen ut:
Jag hörde en gång någon säga följande: "Det enda som skiljer pojkar från män är prislappen på leksakerna". Det är kanske inte hela sanningen men det är bra nära!

Fy satan för tops!

Känner att jag har snöat in lite på badrumsrelaterade ämnen då detta blir andra inlägget i rad som avhandlar tingestar som hör hemma i denna facilitetsinrättning. Jag lovar dock ändring men nu undrar ni säkert vad som föranleder min vrede mot rubricerad, till synes oskyldiga lilla bomullspinne avsedd att använda i diverse kroppsöppningar (vanligast i öronen tror jag även om jag hört talas om betydligt mer smärtsamma användningsområden). Här känner jag att det skulle vara på sin plats att förtydliga att tidigare skrivna parantes grundar sig på hörsägen och inte av egen erfarenhet.
Nu känner jag att jag kraftfullt är på väg att avvika från det avsedda ämnet vilket var att förklara varför jag känner sån harm inför denna petattiralj.

Tänk er en onsdagsmorgon i mars, klockan är runt 06.00.
Jag hymlar inte med att jag i vanliga fall inte är något finmotoriskt unikum. I den arla morgonstund är denna egenskap ytterligare svårt försämrad och det i kombination med ett mycket otrivsamt morgonhumör har genom åren renderat en hel del blåmärken, omkullvälta saker, maträtter på lägenhetens interiör och ramsor med ord som jag kommer få mycket svårt att motivera den dag jag står framför Sankte Pers gyllene port.

Denna morgon utgjorde inte något undantag och under mina tre första vakna minuter lyckades jag riva ner min ringande telefon under sängen vilket gjorde att jag var tvungen att gå en hård karatematch mot vildvuxna dammråttor för att överhuvudtaget kunna stänga av den måttligt roande alarmsignalen. Väl på plats i badrummet lyckades jag med någon okontrollerad kroppsrörelse försätta en full burk med tops i vertikal rörelse. Givetvis skulle jag parera mitt misstag genom att elegant ta emot burken med foten, det gick sådär.
Och tro mig.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket tops. Direkt som de fick fritt spelrum verkade de föröka sig lavinartat. Jag stog ta mig fan till knäna i tops, det var tops på de mest märkliga och svåråtkomliga ställen och det tog eoner av tid att återsamla dessa kräk.
Jag hatar tops, det tog mig tre vakna minuter att konstatera.

• Förövrigt undrar jag om människan som bor i huset mitt emot lider av en mycket svårartad tics eller möjligtvis är ägare av ett Nintendo Wii.

• Förövrigt anser jag att det borde vara strängeligen förbjudet och ålagt med dryga bötesbelopp, eventuellt även fängelse, att i sin mobiltelefon ha en melodi som den uppringande parten tvingas lyssna på i avvaktan på att marodören med oskicket i fråga skall behaga trycka på svarsknappen.

Nu har det väl ändå ballat ur!

En söndagskväll i det Ekblomska hushållet är sällan någon spännande företeelse. Vanligtvis spenderas den med kroppen i horisontalläge djupt insjunken i den slitna soffan, vars bästföredatum med god marginal passerats, avnjutandes en Beck-film.

Gårdagen utgjorde inget undantag. En svårartad träningsvärk, som med besked tagit mig i belägring, bidrog starkt till att det enda som kunde uppfattas från stoppningen i tidigare nämnda vilanordning var små gutterala grymtningar och andra suspekta läten som i andra sammanhang förmodligen hade ansetts som direkt olämpliga känsloyttringar.

Det var då det hände, reklampaus.
Rakt som det var studsade Roger Federer och Tiger Woods in i TV-rutan och började skjuta sin respektive idrotts speciella boll på en stackars kille som försökte avlägsna sitt ansiktshår med ett enligt speakerrösten svårakteligen föråldrat verktyg för bestyret i fråga.
Nu duger det nämnligen inte längre att enbart ha tre blad i sin rakhyvel, oh nej. Den moderne mannen bör nämligen ha åtminstone fem blad för minsta möjliga irritation.

Då frågar jag mig följande: Borde det inte vara minst lika irriterande att dra en fembladshyvel en gång över ansiktet som att dra en enbladshyvel fem gånger över nunan. Som om inte detta vore nog skall skäggavlägsnarapparaterna nu även vara försedda med mikropulser. Ärligt talat, mikropulser, hur mycket kan man egentligen krångla till rakningsproceduren?

Själv anser jag att det har ballat ur något så vederstyggligt och att det bara är ett sätt att lura av den halvan av befolkningen som har skägg våra surt förvärvade pengar!

Vad säger ni? Är jag bara en snål bakåtsträvare som skräms av den tekniska utvecklingen eller har jag rätt?

• Förövrigt anser jag att det borde vara strängeligen förbjudet och ålagt med dryga bötesbelopp, eventuellt även fängelse, att i sin mobiltelefon ha en melodi som den uppringande parten tvingas lyssna på i avvaktan på att marodören med oskicket i fråga skall behaga trycka på svarsknappen.

Comeback

På sjunde dagen uppstånden igen ifrån de döda.

Så här är den, saknad av få och bortglömd av många: Ekbloms Blogg, bittrare, tunnhårigare och gubbgrinigare än någonsin ska jag återigen ventilera mina åsikter om stort och smått, mestadels smått.

Nu är inte riktigt dagantalet i det inleddande bibelcitat med verkligheten helt överenstämmande då denna blogg legat i träda i närmare ett år. Nu har jag, liksom många andra storheter gjort genom åren, beslutat mig för att göra comeback och plocka upp bloggen från glömskans dammiga låda.

Nu återstår att se om några förvirrade själar hittar hit och orkar bemöda sig med att ta del av de förvirrade inlägg som kommer publiceras.

Väl mött!

• Förövrigt anser jag att det borde vara strängeligen förbjudet och ålagt med dryga bötesbelopp, eventuellt även fängelse, att i sin mobiltelefon ha en melodi som den uppringande parten tvingas lyssna på i avvaktan på att marodören med oskicket i fråga skall behaga trycka på svarsknappen.

Detta mantra tänker jag upprepa liksom den retoriska förebilden Cato gjorde med sitt berömda "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" med hopp om att även jag ska få min vilja igenom.

• Vidare anser jag att folk borde sluta rycka fjädrarna av levande pippifåglar, det måste ju göra skitont.

• Slutligen anser jag att det var synd att Kartagho förstördes.