En epok går i graven

Så var det klart. Det som jag i början av veckan yppade lite försiktigt kan nu bekräftas för nu ska det väldigt mycket till om det ska gå åt helvete. En drygt femårig era har nått sitt slut och Ekbloms dagar som Norrstrandsbo är räknade.

Fem år är en lång tid och många är de minnen som ryms inom dessa väggar. Här har upplevts både glada och sorgliga stunder. Kärlek, skratt och gråt har förekommit (herrejävlar vad djup jag blev helt plötsligt, jag kanske är på väg att bli sjuk) och bra och mindre bra beslut har fattats sedan den unge och förvirrade pojken vid namn Lars köpte denna lokal till att utgöra hans eget citadell.

Här har spenderats otaliga timmar i fosterställning då träningsvärk omöjliggjort all rörelse.
Här har otaliga timmar spenderats i fosterställning då jag i min ungdoms glans dagar vaknade upp med en påtaglig gästabudströtthet och svor att aldrig mer hänfalla åt rusdrycker, på vissa plan har man åtminstone mognat men det här med att skaffa träningsvärk växer jag nog aldrig ifrån.

Jag tänker också på alla de timmar som jag, Pinnen och Dret-Björn lade ner på att få bostaden i beboligt skick.

Nu lämnar en något äldre men fortfarande minst lika förvirrad pojke lägenheten åt dess öde och bryter ny mark.
Minnena tar jag dock med mig då dessa fem år har bjudit på väldigt mycket trevligheter.
Nu blickar jag framåt mot nya och jag är helt övertygad om att jag kommer trivas med min nya hemvist.