Imorgon kan det vara över

Det var ett tag sen jag kastade ut någon nypublicerad text i den digitala etern, har helt enkelt haft både viktigare och roligare saker för mig. Min avsikt med följande är i huvudsak att bekräfta för den omvärld som endast känner min existens genom detta medie att jag fortfarande lever.

Åtminstone tills imorgon, men sen kan det vara över.

Då jag bedriver fotbollsspel i en klubb som sparkar hellre än bra och där ansenliga lönecheckar lyser med sin frånvaro avkrävs varje år en arbetsinsats av oss spelare för att säkra det finansiella kring vår verksamhet.

Vi i IFK Heden städar en väg.
Inte så att vi putsar upp de vita markeringarna och kammar asfalten. Nej, vi avlägsnar skräp från dikeskanterna. Detta skulle kunna vara en tämligen hanterbar uppgift om det inte vore för en enda sak.
Tydligen utgör just E 18:s dikeskanter en mycket trivsam biotop för den ringlande och ryggradslösa avart av animalistisk förekomst som kallas orm.

Jag hatar orm. Eller rättare sagt: Jag är fullkomligt livrädd för orm. Min mor har berättat att när jag var ett litet gossebarn så grät jag när jag såg en orm på bild.
Manligt...

Varje visuell kontakt med denna djävulens avföda brukar föranleda världsrekord i vrålande längdhopp utan ansats, en halv hjärtinfarkt och två veckors utebliven sömn på grund av mardrömmar.

Det kan alltså hända att jag i panik hoppar rakt ut i vägen om jag blir jagad av en huggormshanne och slutar mina dagar som gallionsfigur på en nederländsk långtradare.
Nu ska jag börja snickra ihop en personlig skyddsutrustning inför morgondagens övningar så nu har jag inte tid med detta mer.

Ut och njut i vädret gott folk!