SJ är roten till all ondska!

Då hade två och en halv månad passerat i ett nafs, mitt liv som temporär immigrant är över och det är dags att vandra hem. Vandra är kanske precis vad jag kommer få göra den sista biten eftersom jag valt att färdas med Statens Järnvägar från Oslo.

För det första bokade jag en biljett via internet, så långt allt väl. Jag passade också på att gardera upp mig genom att betala en liten extra slant och därigenom erhålla möjligheten att boka om biljetten, bara ifall mitt plan skulle vara försenat.

När betalningen var genomförd och mitt kreditkort var belastat med en rund summa visade det sig att biljettjäveln inte går att hämta ut i Oslo. Hur fan tänkte de där?

Ska jag först åka till Sverige och hämta papperslappen, åka tillbaka till Norge och ta tåget hem?

Att färdas biljettlöst, vilket numer är möjligt till och med på Säfflebussen, var tydligen inget alternativ och om den optionen verkligen finns på hemsidan så bör man förmodligen vara en hängiven samlare av flugben för att hitta den.

Eftersom mina kommunikationsmöjligheter är något begränsade här ifrån andra sidan Atlanten anlitade jag min svärmor för att reda ut begreppen.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte snålat utan gjort biljetten ombokningsbar då jag var helt övertygad om att den gick att byta mot en så kallad e-biljett. Jag slutade tacka min inte fullt lika lyckliga stjärna då en kraftig irriterad, låt oss säga ilsken, svärmor meddelade att det inte gick att omboka min ombokningsbara biljett, bara byta den mot en annan, dock inte en sådan som jag behövde.

Vad jag istället var tvungen att göra var en platsreservation som betalas på tåget, att byta min biljett mot en sådan var stört omöjligt.

Komplicerat? Så in i själva helvete!

Undrar om de fortfarande eldar loken med kol på SJ?

Nu står jag här med en betalad biljett som inte går att använda, istället måste jag köpa en helt ny ombord på samma tåg.

Det är fan inte undra på att vi har en växthuseffekt med en sådan kollektivtrafik.