Hemma igen...

Kom idag tillbaka till Windsor efter fem underbara dagar i Mexiko innehållandes solsken och 25 grader varmt. Väl här möttes jag av en blåst med samma sifferkombination fast med ett gigantiskt minustecken framför som skar genom ben och märg så som en varm morakniv med rött skaft skär igenom smör.

Ingen ordentlig och rekorderlig kyla utan en lömsk och fuktig en som inte går att värja sig emot. Som en elak tremänning som biter en när man sover.

 

Jag hörde en gång en liknelse innehållandes en värmländsk småstad som gick ut på att om Sverige vore en människa så vore denna stad rövhålet. Den man som sa det har en fru från just denna stad så jag antar att han vet vad han pratar om.

Jag har kanske inte tillräckligt stor erfarenhet av Kanada för att göra samma anatomiska liknelse på detta land men i skrivande stund är jag övertygad om att vår temporära hemstad Windsors placering på människan Kanada blir föga mer smickrande än tidigare nämnda kroppsöppning.

 

Efter att ha blivit omhändertagna som kungligheter av vår mexikanska väninna och hennes familj och härbärgerat i deras mycket vackra hus var det inte heller speciellt uppmuntrande att entra vår egen betydligt mindre luxuösa bostad.

Det lilla rucklet på prärien som vi kallar det drog ner oförtjänt många ovationer då det figurerade i bakgrunden på en bild jag publicerade föreställande en stark man i sina bästa år (läs Ekblom) i full färd med att forsla undan en enorm snösamling.

Sanningen att säga så är huset knappt värt sin vikt i begagnade potatisskal. Snickarna som byggde det har förmodligen varit berusade merparten av tiden och målaren blind, alternativt gravt synskadad, och vardagsrumsparketten böljar som ett hav i full storm.Vi får turas om att nysa för att inte riskera att rasera byggnaden och häromdagen sprack kökskranen efter att Carro tittat lite argt på det droppande otyget. Källaren för osökt tankarna till de ryska kärnvapenfabriker som brukar förekomma i agentfilmer. 

Detta om detta.

 

Vad angående Mexiko City då?

För att använda en mening skulle man kunna säga följande: Ofantlig rikedom och arm fattigdom blandas med oslagbar skönhet och extrem styggelse förpackat i en enda låda utan kanter.

 

Jag vill absolut inte avråda någon från att besöka Mexiko men även om jag hade fem fantastiska dagar så kan jag inte med gott samvete rekommendera någon att åka till Mexiko City utan att ha en kontakt på plats. Utan vår eminenta värdinna så vete fåglarna hur det hade gått.

 

De mest bestående intrycken är maten och trafiken. Födan var fantastiskt även om vissa av rätterna framkallade en vis känsla av att det kom rök ur öronen.

 

De tankar jag hade om att eventuellt hyra en motorcykel för att utforska staden slog jag ur hågen efter två minuter då jag insåg att ett sådant tilltag skulle leda till att jag skickades tillbaka till Sverige i en liten etta med lock.

Bilarna ligger tätare än två nakna pubertetseskimåer i en trasig igloo och den totala anarkin råder. Bilar, hästar, motorcyklister, försäljare som spatserar mitt i gatan och en och annan höna gör sitt bästa för att orsaka så mycket kaos som möjligt. Man kan tydligen få böter men det brukar gå att få ett rabatterat pris om man betalar direkt till polisen utan kvitto.

Givetvis kunde vi inte motstå att investera i varsin liten hatt!