Det är märkligt

Människor är i sanning väldigt intressanta djur i sina beteenden.

Igår gjorde jag någonting som strider väldigt mycket mot min generella inställning till egentligen allting. Jag är nämligen i grund och botten en oerhört snål man och enligt mig själv så för jag ett tämligen asketiskt leverne.
Igår vidtog jag en handling tvärtemot dessa två grundstenar. Detta då jag efter en hård förhandling och en mycket avancerad prutning där jag höll låda oavbrutet i cirka femton minuter, rabblandes en massa besvärliga ord som jag inte begriper innebörden av, gjorde slag i saken och köpte en soffa. Min snålhet till trots hällde jag alltså en säck pengar över en möbelfirma och dessutom på en sak som är till för att sitta i.

Nu har jag iochförsej irriterat mig över min insjunkna vardagsrumsmöbel i fyra år så det var kanske på tiden. Det är här det intressanta i det mänskliga beteendet kommer in.
Jag har alltså besvärats av åsynen av min nuvarande mysanrättning i mer än 200 veckor och när säljaren meddelade att han trots den runda summan han täljt ur ryggmärgen på mig med en slö morakniv inte kunde leverera soffan förrän om sex veckor höll jag på att gå upp i atomer.

Jag hade ingen som helst förståelse för detta och tyckte att han kunde gått ut på lagret, slängt upp soffan på ryggen och burit hem den till mig direkt. Det funkar tydligen inte så.
Nu kan jag knappt vistas i vardagsrummet på grund av den fula möbeln.
Funderar på att kasta ut den och åka till statoil och köpa en campingstol som temporär lösning.

Är det inte märkligt? När man väl bestämt sig då ska det ske omedelbums, helst snabbare. Är det bara jag som är så här eller är det ett vedertaget beteendemönster?